ligt och tillständigt. Jag aktade alltför högt
de personer, jag ville rädda, för att använda
ett medel till deras räddning, som syntes mig
temligen ovärdigt. För öfrigt hyste jag en för-
hoppning, på hvilken jag byggde ett annat
förslag.
Jag skyndade mig hem.
— Min far, sade jag till gubben Cerbonnet,
ni har en skyldighet att fullgöra; vi måste laga
att intet ondt vederfares herr Gouault. Ställ
er såsom en skildtvakt utanför han3 port; man
känner er. De fega, som skulle vilja hämnas
på honom, kunna ej annat än intagas af blyg-
sel, när de bli er varse. Under tiden skall
jag försöka förekomma dem, som måhända äm-
na angifva honom. Jag skall ej draga i be-
tänkande att söka företräde hos sjelfva kejsa-
ren. Det är icke så länge sedan han såg mig
i Maiziores, att jag kan antaga det han glömt
mitt ansigte. Han harlofvat Valentine en hem-
gift; jag skall nu göra anspråk på denna, och
jag skall begära att han måtte gifva henne,
hvad hon skulle värdera högre än allt annat,
hennes morbrors lif och ära.
— Jag har haft samma id6, sade min far
till mig. Var lagn, jag skall lyda dina order.
Som du finner, är jag redan färdig att gå.
Han knäppte upp sin rock och visade mig
ett par laddade pistoler.
— 8e der mina dekorationer, tillade han.
Vi tryckte hvarandras händer. Han begaf
sig till Temple-gatan, för att ställa sig på sin
post. Jag styrde mina steg till kyrkan, i hopp
att från tornet kunna se, huru långt Napoleons
arm avancerat.
Jag var icke den ende, som beslutit söka på
detta sätt tillfredsställa sin nyfikenhet. Minst
tjugo personer träffade jag i tornet.
Under det jag gick uppför de många och
långa trapporna, erinrade jag mig de reflexio-