DEN HVITA KOKARDEN.
Af LOUIS ULBACH.
(Öfversättning af PEHR EDVIN STENFELT.)
(Forts. fr. föreg. n:r)
På aftonen denna dag anlände ryske czaren
och konungen af Preussen helt oförmodadt till
Troyes. Det var orkanen från Champ-Aubert,
från Montmirail och Montereau som dref dem
tillbaka. Kejsardömet: dödskamp skulle blifva
förlängd; åter var en förhoppning, den sista,
ingifven Napoleon, för att haa skulle ännu en
gång och på ett så mycket grymmare sätt finna
sig bedragen.
Under hela natten till den 20 hörde man det
dofva bullret af fältvagnar sfom drogos bort.
Dock återtogo soldaterna sina poster på morgo-
nen och iogenting vittnade om att saverärerna
ämnade bryta upp. Men det var som hade vår
atmosfer blifvit tjockare, tyngre; vi kände huru
kriget med dess fasor nalkades. Tydligen ville
man genom marscher fram och åter oc) mång-
faldiga manövrer gäcka invånarnes gissningar.
Våldsamheterna tilltogo å ömse sidor. Under
fyra dagar var det förfärligt. Fångna iom
murarne, hörde vi oupphörliga rop, som från
förstäderna och de kringliggande byarne trängde
till oss. Man röfvade, man brände, man dö-
dade; under fyra nätter belyste3s staden af ett
rödaktigt skon, som var utbredt öfver himlen;
detta olyckliga land, som lidit en så oerhörd
blodsförlust, så att säga, vred sig nu i döds-
qval bland de lågor, hvari det insveptesx.
Jag har skyndat mig, för att komma till slu-
tet af min berättelse; jag vill ej uppehålla mig
vid denna reguliera, systematiska, skändliga
plundrings särskilda episoder.
En dag infann sig ea man, alldeles naken och