DEN HVITA KOKARDEN. Af LOUIS ULBACH. (Öfversättning af PEHR EDVIN STENFELT.) (Forts. fr. föreg. n:r) På aftonen denna dag anlände ryske czaren och konungen af Preussen helt oförmodadt till Troyes. Det var orkanen från Champ-Aubert, från Montmirail och Montereau som dref dem tillbaka. Kejsardömet: dödskamp skulle blifva förlängd; åter var en förhoppning, den sista, ingifven Napoleon, för att haa skulle ännu en gång och på ett så mycket grymmare sätt finna sig bedragen. Under hela natten till den 20 hörde man det dofva bullret af fältvagnar sfom drogos bort. Dock återtogo soldaterna sina poster på morgonen och iogenting vittnade om att saverärerna ämnade bryta upp. Men det var som hade vår atmosfer blifvit tjockare, tyngre; vi kände huru kriget med dess fasor nalkades. Tydligen ville man genom marscher fram och åter oc) mångfaldiga manövrer gäcka invånarnes gissningar. Våldsamheterna tilltogo å ömse sidor. Under fyra dagar var det förfärligt. Fångna iom murarne, hörde vi oupphörliga rop, som från förstäderna och de kringliggande byarne trängde till oss. Man röfvade, man brände, man dödade; under fyra nätter belyste3s staden af ett rödaktigt skon, som var utbredt öfver himlen; detta olyckliga land, som lidit en så oerhörd blodsförlust, så att säga, vred sig nu i dödsqval bland de lågor, hvari det insveptesx. Jag har skyndat mig, för att komma till slutet af min berättelse; jag vill ej uppehålla mig vid denna reguliera, systematiska, skändliga plundrings särskilda episoder. En dag infann sig ea man, alldeles naken och