trodde kejsaren af Ryssland, att ni och era
följeslagare endast voro några intrigörer; men
vi, om vi fått vara med, skulle ha tvungit ko-
nom att tro, det vi förde alla mödrars, systrars
och döttrars talan.
— Du skulle ej ha öfvertygat honom bättra
än vi. Bonaparte måste ha totalt bländat dem,
eftersom de ännu ej kanna se hvad han går
för. Austerlitz-solen sticker dem i ögonen, äfven
då det snögar såsom i dag.
— Skola vi bry os3 om satt höra hvad ni
har att säga, Maurice? yttrade bon till mig
medelst kä.slofallt leende. Ni handlade klokt,
då ni cj ville taga emot min kokard.
— Och dock, inföll herr Gouault, ha vi rätt-
visan på vår sida! Huru skola vi väl kunna
hoppas på en någorlunda antaglig fred, om icke
vår lagliga dynasti blir återupprättad? Att
bygga våra förhoppoirgar på Napoleon, är narr-
aktigt. Hvem vet, om han icke redan i denna
stuad har stupat?
Herr Gonanlt smålog mot mig och Valentine,
drog 033 båda intill sitt bröst cch sade med
en faderlig ömhet, som han aldrig visat:
— Älska hvarandra mina barn. Låtom 038
bli egoister, tillsluta våra dörrar för verlden
och lefva blott för 033 sjelfva. Jag vill nu-
mera endast tänka på ert giftermål. Vare sig
det sker i czarens, kejsarens eller konungens
namn, så kommer i alla än borgmästaren att
legitimera er förening, och ännu ha de lyck-
ligtvis ej dethoniserat den gode Guden. Afven
han skall välsigna ert förbund. Valentine, du
behöfver ej mera så några kokarder; spar do
hvita banden till din bruddrägt.
Medan herr Gonuault talade, hade han fram-
tagit kokarden, hvilken han slitit från hatten
och gömt invid sitt hjerta. Han betraktade den
några minuter, såsom man betraktar en begråten
väng bild. och gick ut. :