afbild, menniskar, hvaråt Han fröjdade sig, för
hvars skuld alltsammans var skapadt, och hvilken
skulle framlefva ett evigt lycksaligt lif i Edens
herrliga lustgård. Men med ett enda litet knep,
erbjudandet af ett äpple, kullslog Scbeitan (satan,
djefvulen), alla den gode Gudens planer; hela
skapelsens ändamål ramlade som ett korthus,
och menniskan störtades i synd och elände.
Hvilken af de båda makterna, fråga nu Jezids,
var här den mäktigare? Hvilken den klent be-
räknande?
Verldsaltets byggmästare vidtog visserligen
ett par tusen år derefter den utväg att dränka
alla djur och menniskor med undantag af ett
fåtal, rien äfven detta försök att få slut på men-
niskans andliga förderf misslyckades totalt, och
ondskan spridde sig allt mer och mer öfver
jorden, så att de flesta menniskor kommo under
djefvulens välde. Efter ytterligare 2,000 års
begrundande, beslöt sig det godas Gud (Ormudsz,
Demiurtgos), till en kraftyttring, för att derige-
nom öfvervinna Scheitan, och förlossa detstec-
kars menniskoslägtet, som nu alldeles råkat i
slafveri under denna sednare. Gud antog der-
före menniskogestalt och låt uppspika sig på ett
kors, såmt uthärdade dessutom mycket begab-
beri och stora kroppsliga plågor. Härtill svara
nu djefvulsdyrkarne: att en dylik piva, så vidt
den afsåg menniskans befrielse från djefvulen,
icke kan tänkas hafva uppkommit, än mindre
medföra någon verkan på annat sätt, än till
följd af en förutgående öfverenekommelse mellan
Gud och djefvulen (Ormudz och Ahriman eller
Scheitan, för att begagna de Persiska namnen),
så att den sednare beqvämade sig att släppa
menniskoslägtet för en viss valuta, hvilken i
fullkomlig öfverensstämmelse raed Scheitans onda
natur skulle bestå i Gudz3 egen förödmjukelse.
Då Gud emedlertid måste underkasta sig en
dylik förnedring för att vinna sitt ändamål, är
ju detta ytterligare bevis på att djefvulen är
mäktigare än Gud, enär den förre förestafvade
vilkoren och så mycket mer slående, som djef-
valen, allt detta oaktadt, ändå lyckades för fram-
tiden behålla lejonparten.
De Persiska Jezidzs och den svenska sekten
skilja sig dock så till vida, att då de törra med-
gifva att sjelfva Ahriman med sina öfverdjeflar
(Dews) och alla elaka menniskor slutligen i en
renarde eld skola befrias från sin egen onda
natur, påstå de sednare, aldeles i likhet med
protestanterna, att djefvulens makt och de ondas
plågor skola vara i all evighet, samt att alla
som ej tro hvad sekten påstår vara rätt, skola
blifva evigt fördömda. Augsburgiska bekännel-
sen innehåller också verkligen öfverallt dylika
fördömelseformler, af hvilka en i 9:de art. lyder
t. ex. sålunda: Här fördömas de vederdöpare
som ogilla det dop som sker med små barn,
och föregifva, att barnen förutan dopet kunna
galige varda. Många andra dylika förbannel-
ser att förtiga.
En följd af dessa orimligheter är emedlertid,
att våra svenska djefvulsdyrkare oupphörligt
anropa Scheitan och hans tjensteandar, på sam-
ma gång de yttra sin högsta önskan vara att
komma ur hans våld och blifva Guds barn;
en inkonseqvens i tankeföljd, som dock är högst
besynnerlig, då de sjelfve erkänna djefvulens
större makt. Medlen härtill, nemligen att komma
ur Scheitans klor, äro också lika besynnerliga.
Då vi kristna anse 03s blifva saliga i den mån
vi här på jorden sökt att verka för det
rätta och goda, för vår och våra medmenniskors
förädling i andeligt hänseende, lära dessa Jezids
att man blott behöfver sätta en blind tro till
deras läror samt öfva sig i hufvudhävgeri och
psalmsjungeri m. m., alldeles som våra läsare.
Insändaren, med många andra, vågar emedlertid
hoppas att kyrkomötet egnar någon uppmärk-
samhet åt dylika läror, hvilka i sanning äro
öga öfverensstämmande med de begrepp, hvarjo
sann kristen bör hysa om alla verldars upp-
nofsman. Verus.