er bli min sekundant, fader Cerbonnet, återtog
apotekaren. Ni finner att det blir en duell
utaf, fastän af annat slag än den tilltänkta.
— Huru! ville ni skjuta mig för pannan?
frågade herr Gouault med den lugnaste ton i
verlden.
— Ja, min herre.
— Vi skola tala om den saken en annan
gång, ifall icke händelser mellankomma, som
bespara er allt besvär med mitt förpassande
till andra verlden.
Vi gingo alla fyra, för att begifva oss till
rådhuset. Men knappt hade, vi hunnit ut på
gatan, förrän vi stannade. Apotekaren villo
icke gerna bli sedd i sällskap med herr Gou-
ault, hvilken, såsom sagdt, bar ordenskors och
hvit kokard. Den gamle rojalisten förstod detta.
— Vi råkas derborta,.sade hav. Farväl så
länge; gå ni er egen väg.
Jag tyckte synd om herr Gonuault och ville
taga honom under armen; men han sköt mig
ifrån sig.
— Kompromettera er inte! sade han till mig.
— Ni ser, herr Gouault, inföll lifligt min
far, att ni är ensam!
— Min berre, ni kan ju låta eskortera er
af ett regimente kosacker, ropade apotekaren.
Herr Gouault smålog med misstrogen min,
såg efter, om kokarden satt qvar på sin plats,
samt aflägsnade sig derefter ifrån 033. En.
stund sednare träffades vi vid ingången till
rådhuset,
Rådet var verkligen samladt. Rojalisterna
hade på morgonen sökt bearbeta borgmästa-
ren. Hvad särskildt beträffar Valentines mor-
bror, hade han besökt och vidtalat några af
stadens mera inflytelserika borgare. Ett visst
antal sådana personer, som man under alla
regimer Kallar konservativa, hade lofvat föroca
sig om peotitionon; men det var i främsta rum