stergötland på vilkor, som under närvarande mindre goda konjuoktur för egendomsförsäljning icke äro Ogyansamma. Denna långa administration lärer sålunda närma sig till slut samt utdelning till oprioriterade borgenärer inom kort vara att förvänta, derest icke, såsom här befaras, utredningen kommer att afbrytas genom de obetänkta lagsökningsåteärder några borgenärer lära vidtagit. Till förekommande deraf, att dessa borgenärer icke må genom utmätniog bereda sig full betalning på öfriga borgenärers bekostnad, bar af andra borgenärer apsökning nu blifvit gjord om gäldenärerpas försättande i konkurstillstånd. Således lärer, om icke lagsökningarne inom nästa veckas utgång återkallas, konkurs icke kunna undvikas och, i följd deraf, den arnars gnart färdiga utdelningen aflägenas till obesiämd framtid. EHlötorgkget, som under sommaren varit föga besökt af allmoge, var i går öfverfylldt af landtmän med ny spanmål och allehanda produkter. Svenska läroverkstidningens 7:de vummer för ionevarande år bar utkommit, innehållande bland snoat: Historiska meddelanden om svenska läroverk (forts.); Folkskolorna; Om folkhögskolor; Kristne och judar; Kulturhistoriska atudier; En berittelgee frän skoltiden. Stölder å lamdet. Från betesmark vid Tumba har i denna vecka blifvit bortstulen en brun oxe med hvitz strimlor å hufvudet och från en göärd i Söderby-Caris socken i Roslagen en brun 16-årig bäst samt ea grönmålad trilla. em Hi yrkomötet började i går officielt med gudstjenst i Storkyrkan. Dervid tillgick ungefär på samma sätt som vid den gudstjenst, hvarmed riksdagen börjar. Icke ens den paradklädda gardesvakten saknades, ehuru det är svårt att förstå anledningen till hvarför landets krigsmakt skulle vara så starkt representerad vid en gudstjenst, hvarmed ledamöterna af kyrkomötet invigde sig till det förestående arbetet. Konungen avlände till kyrkan kl. 11. Tvenne af kyrkomötets presterliga ledamöter girgo framför konungen och visade honom vägen till den kunogliga bänken, der han tog plats. Derförut hade ledamöterna at kyrkomötet redan intagit sina platser. De festa af statsrådets ledamöter öfvervoro äfven gudstjensten. Biskop Bring, som höll predikan, häfdade sitt rykte som god predikant; hans föredrag var varit och värdigt och hans predikan hade många anslående pointer, ehuru dess genomgående tendens naturligtvits var öfvermåttan högkyrklig. Predikanten inledde sitt föredrag med 20 och 21 verserna i 17 kap. af Johannis evangelium, och texten var hemtad ur Pauli bref till de Epheser 4 kap. v. 1--6. Amnet, hvaröfver han, talade, var: Församlingens enhet, den vi med vårt arbete måste befrämja, och hufvudvilkoren för att detta arbete skall blifva välsignadt. Altartjensten förrättades af hofpredikanterna Steinmetz och Sundel. Nästan alla platser i den rymliga kyrkan voro af åhörare upptagna. Från kyrkan gingo kyrkomötets medlemmar — dock ej i procession — direkte till riksdagshuset. Sedan de der placerat sig efter godtfinnande — det var en anmärkningsvärd slump, att Victor Rydberg just kom att sätta sig på den stol, som under riksdagarna innehbafves af oppositionsmannen Jöns Pährsson! — höll ordf. erkebiskop Reuterdahl ett tal, i hvilket han, sedan han hälsat ledamöterna välkomna och uppmanat dem att äfven hälsa hvarandra inbördes välkomna, på ett klyftigare och vidlyftigare sätt, än som kunnat vara behöfligt, bevisade att ingen ledamot af mötet, vare sig bland de sjelfskrifna, de som representerade akademierna, de presterligaeller lekmanna-ombuden, var mindre aktningsvärd, utan borde således en obetingad inbördes aktning blifva rådande bland mötets medlemmar. Sedan talaren kommit på det klara med derna fråga, var det en glädje för honom att uttala den sanningen att med aktniog följer förtroende — och i glädjen häröfver gjorde han en etymologisk afvikning, erinrande om att det sköna ordet förtroende är nära beslägtadt med ett ännu skönare ord, nemligen tro — samt kom i följd häraf till den slutsatsen, att det andra allmänna karaktersdraget hos detta kyrkomötes medlemmar måste blifva inbördes förtroende. Det funnes dock, enligt talarens åsigt, ett ord, som har en högre rang än både aktning och förtroende. Det ordet är kärlek. Kärleken är det band som förenar menniskorna; derförutan är menniskan sammanhangslös, ensamstående, ja, hon är som ett fjun i vinden, som en spån på den rullande vågen. Talaren uttalade i anledning häraf den förhoppningen att inbördes kärlek måtte komma att råda bland mötets medlemmar och besjäla deras gemensamma arbeten, ty om åsigterna i religiösa ting än kunde vara något skiljda bland dem, så brunno de dock alla af nitälskan att verka i det kall, hvarför de här voro församlade, och skiljaktigheterna i åsigter skulle då ej kunna åstadkomma någon söndring, utan i stället befrämja både kyrkans sak och folkets väl; — ty begreppen svensk kyrka och svenskt folk kunna ej skiljas åt. Låtandarna drabba tillsamman och tukta hvarandra, utropade hr erkebiskopen, citerande någon apostels ord; — det kan ej blifva annat än ett godt resultat af en sådan strid. Efter att sålunda ha profeterat om dessa inbördes förhållanden mellan kyrkomätata madlemmar förklarade ordf mäteti Here