stergötland på vilkor, som under närvarande min-
dre goda konjuoktur för egendomsförsäljning icke
äro Ogyansamma. Denna långa administration lä-
rer sålunda närma sig till slut samt utdelning till
oprioriterade borgenärer inom kort vara att för-
vänta, derest icke, såsom här befaras, utredningen
kommer att afbrytas genom de obetänkta lagsök-
ningsåteärder några borgenärer lära vidtagit. Till
förekommande deraf, att dessa borgenärer icke må
genom utmätniog bereda sig full betalning på öf-
riga borgenärers bekostnad, bar af andra borge-
närer apsökning nu blifvit gjord om gäldenärer-
pas försättande i konkurstillstånd. Således lärer,
om icke lagsökningarne inom nästa veckas utgång
återkallas, konkurs icke kunna undvikas och, i
följd deraf, den arnars gnart färdiga utdelningen
aflägenas till obesiämd framtid.
EHlötorgkget, som under sommaren varit föga
besökt af allmoge, var i går öfverfylldt af landt-
män med ny spanmål och allehanda produkter.
Svenska läroverkstidningens 7:de
vummer för ionevarande år bar utkommit, inne-
hållande bland snoat: Historiska meddelanden om
svenska läroverk (forts.); Folkskolorna; Om folk-
högskolor; Kristne och judar; Kulturhistoriska atu-
dier; En berittelgee frän skoltiden.
Stölder å lamdet. Från betesmark vid
Tumba har i denna vecka blifvit bortstulen en brun
oxe med hvitz strimlor å hufvudet och från en
göärd i Söderby-Caris socken i Roslagen en brun
16-årig bäst samt ea grönmålad trilla.
em
Hi yrkomötet
började i går officielt med gudstjenst i Stor-
kyrkan. Dervid tillgick ungefär på samma sätt
som vid den gudstjenst, hvarmed riksdagen bör-
jar. Icke ens den paradklädda gardesvakten
saknades, ehuru det är svårt att förstå anled-
ningen till hvarför landets krigsmakt skulle vara
så starkt representerad vid en gudstjenst, hvar-
med ledamöterna af kyrkomötet invigde sig till
det förestående arbetet.
Konungen avlände till kyrkan kl. 11. Tven-
ne af kyrkomötets presterliga ledamöter girgo
framför konungen och visade honom vägen till
den kunogliga bänken, der han tog plats. Der-
förut hade ledamöterna at kyrkomötet redan
intagit sina platser. De festa af statsrådets
ledamöter öfvervoro äfven gudstjensten.
Biskop Bring, som höll predikan, häfdade sitt
rykte som god predikant; hans föredrag var
varit och värdigt och hans predikan hade mån-
ga anslående pointer, ehuru dess genomgående
tendens naturligtvits var öfvermåttan högkyrk-
lig. Predikanten inledde sitt föredrag med 20
och 21 verserna i 17 kap. af Johannis evange-
lium, och texten var hemtad ur Pauli bref till de
Epheser 4 kap. v. 1--6. Amnet, hvaröfver han,
talade, var: Församlingens enhet, den vi med
vårt arbete måste befrämja, och hufvudvilkoren
för att detta arbete skall blifva välsignadt.
Altartjensten förrättades af hofpredikanterna
Steinmetz och Sundel. Nästan alla platser i
den rymliga kyrkan voro af åhörare upptagna.
Från kyrkan gingo kyrkomötets medlemmar
— dock ej i procession — direkte till riksdags-
huset. Sedan de der placerat sig efter godt-
finnande — det var en anmärkningsvärd slump,
att Victor Rydberg just kom att sätta sig på
den stol, som under riksdagarna innehbafves af
oppositionsmannen Jöns Pährsson! — höll ordf.
erkebiskop Reuterdahl ett tal, i hvilket han, se-
dan han hälsat ledamöterna välkomna och upp-
manat dem att äfven hälsa hvarandra inbördes
välkomna, på ett klyftigare och vidlyftigare sätt,
än som kunnat vara behöfligt, bevisade att in-
gen ledamot af mötet, vare sig bland de sjelf-
skrifna, de som representerade akademierna, de
presterliga- eller lekmanna-ombuden, var min-
dre aktningsvärd, utan borde således en obe-
tingad inbördes aktning blifva rådande bland
mötets medlemmar. Sedan talaren kommit på
det klara med derna fråga, var det en glädje
för honom att uttala den sanningen att med
aktniog följer förtroende — och i glädjen här-
öfver gjorde han en etymologisk afvikning, er-
inrande om att det sköna ordet förtroende är
nära beslägtadt med ett ännu skönare ord, nem-
ligen tro — samt kom i följd häraf till den
slutsatsen, att det andra allmänna karaktersdra-
get hos detta kyrkomötes medlemmar måste
blifva inbördes förtroende. Det funnes dock,
enligt talarens åsigt, ett ord, som har en högre
rang än både aktning och förtroende. Det or-
det är kärlek. Kärleken är det band som före-
nar menniskorna; derförutan är menniskan sam-
manhangslös, ensamstående, ja, hon är som
ett fjun i vinden, som en spån på den rullande
vågen. Talaren uttalade i anledning häraf den
förhoppningen att inbördes kärlek måtte komma
att råda bland mötets medlemmar och besjäla
deras gemensamma arbeten, ty om åsigterna i
religiösa ting än kunde vara något skiljda bland
dem, så brunno de dock alla af nitälskan att
verka i det kall, hvarför de här voro försam-
lade, och skiljaktigheterna i åsigter skulle då
ej kunna åstadkomma någon söndring, utan i
stället befrämja både kyrkans sak och folkets
väl; — ty begreppen svensk kyrka och svenskt
folk kunna ej skiljas åt. Låtandarna drabba
tillsamman och tukta hvarandra, utropade hr
erkebiskopen, citerande någon apostels ord; —
det kan ej blifva annat än ett godt resultat af
en sådan strid. Efter att sålunda ha profete-
rat om dessa inbördes förhållanden mellan kyrko-
mätata madlemmar förklarade ordf mäteti Here