mycket talrikare än den industriella, alldeles icke har intresse af att tullarne på utändska slöjdalster stegras, och att den, om detta skedde, skulle komma, å sin sida, att snart genomdrifva återinförande af de gamla tullsatserna på spanmål, ladugårdsprodukter, ull, bomull 0. s. v., hvarigenom stadsarbetarens lefnadskostnader blefve förökade. Så skulle utländska makter, för att bringa 0s3 ifrån en så oklok väg, hämnas med att sätta högre införseltull på hvad vi till dem utföra, hvarigenom våra förtjenster blefve minskade. — Det är med tullförhöjningar folken emellan som med de stående härarne: ökar den ena staten, så ökar också den andra. Följden är också densamma: allmän utarmning i stället för allmän välmåga. Yrkandet om mera fri införsel af råämnen är ytterligare ett misstag: de äro redan fria från införselafgifter. Slutligen är det åter ett ovist anropande af statsförmyndarskap, då det begäres att något skall göras för att bestämma en viss kortare arbetstid. Om staten än toge sig före att inblanda sig i detta ämne, som tillhör den enskilda öfverenskommelsens gebit, så skulle den ju likväl icke kunna förbjuda arbetsgifvarne att betala mindre för den kortare arbetstiden än för den längre, och som arbetaren icke skulle kunna nöja sig med mindre inkomst dädanefter än dittills, så riåste han finna sig i att arbeta på öfvertil, hvarigenom statens förordning blefve af i.tet inflytande på hans ställning. All berömmelse förtjenar deremot den nitälskan som yttras för folkskoleväsendets bättre tillgodoseende och den starka opinionsyttring som afgifves mot bränvinet.