man, äfven såsom komiteledamot, må få förblifva
hvad man varit, Napoleons anhängare, eller re-
publikan eller rojalist.
Ett sorl lät höra sig i rummet. Troligen
fann man min far och mig alldeles för mycket
omedgörliga. Chevalier Daven trädde fram och
sade i hånfull ton:
— Ni veta då ej, mira herrar, att er kejsa-
res makt redan är bruten och och att jag
här talar i hans höghet furst von Hobeniobe-
Bartensteius namn? Denne herre är nu gene-
ralguvernör öfver departementen Aube, Yonne,
Haute-Marne och Cöte-dOr.
— Och om det också vore sjelfva stortur-
ken som skickat er, utropade min far, som icke
förmådde lägga band på sig, skulle ni ändå cj
imponera på en Champagnesare.
— Det blir väl dock nödvändigt att komiteö-
ledamöterna svärja de allierade makterna tro-
het, yttrade markisen de Vidranges.
— Hvad är det ni säger, herr markis? åter-
tog fader Cerbonnet. Skola vi svärja dem tro-
het, som strypa oss? Gå och gör folket det
der förslaget, så får ri höra.
Jag var rädd för att min far skulle gifva
sin öfvertygelse alltför mycken luft. Derför
blandade jag mig i samtalet.
— Ni glömmer, mina herrar, sade jag med
bestämdhet, men utan att förråda någon vrede,
det stadens tjenstemän en gång ha svurit att
icke tillförbinda sig någon trohet mot främ-
mande makter. Ni ba krigets rätt att åberopa.
Begagna er makt, men tvinga ingen att bli
menedare.
— Skjut ihjäl dem, återtog min far, det vore
bättre. Att föreslå dem att tjena våra fiender
är detsamma som att vilja mörda deras heder.
En af de utländska officerarne, som hittills
stått tyst och orörlig, närmade sig nu till oss.
— Ni skola i morgon, sade han, bland ryske