man, äfven såsom komiteledamot, må få förblifva hvad man varit, Napoleons anhängare, eller republikan eller rojalist. Ett sorl lät höra sig i rummet. Troligen fann man min far och mig alldeles för mycket omedgörliga. Chevalier Daven trädde fram och sade i hånfull ton: — Ni veta då ej, mira herrar, att er kejsares makt redan är bruten och och att jag här talar i hans höghet furst von HobeniobeBartensteius namn? Denne herre är nu generalguvernör öfver departementen Aube, Yonne, Haute-Marne och Cöte-dOr. — Och om det också vore sjelfva storturken som skickat er, utropade min far, som icke förmådde lägga band på sig, skulle ni ändå cj imponera på en Champagnesare. — Det blir väl dock nödvändigt att komiteöledamöterna svärja de allierade makterna trohet, yttrade markisen de Vidranges. — Hvad är det ni säger, herr markis? återtog fader Cerbonnet. Skola vi svärja dem trohet, som strypa oss? Gå och gör folket det der förslaget, så får ri höra. Jag var rädd för att min far skulle gifva sin öfvertygelse alltför mycken luft. Derför blandade jag mig i samtalet. — Ni glömmer, mina herrar, sade jag med bestämdhet, men utan att förråda någon vrede, det stadens tjenstemän en gång ha svurit att icke tillförbinda sig någon trohet mot främmande makter. Ni ba krigets rätt att åberopa. Begagna er makt, men tvinga ingen att bli menedare. — Skjut ihjäl dem, återtog min far, det vore bättre. Att föreslå dem att tjena våra fiender är detsamma som att vilja mörda deras heder. En af de utländska officerarne, som hittills stått tyst och orörlig, närmade sig nu till oss. — Ni skola i morgon, sade han, bland ryske