DEN VITA, KOM ARDEN (Öfversättning af PEHR EDVIN STENFELT.) (Forts. fr. föreg. n:r ) — För monskligheten finnes ingen afgrund; hon är endast underkastad pröfningar. Den nu förhandenvarande pröfningen är grym, jag medgifver det. Jag lider... och medan ni gick att sammankalla de herrar, som i afton infannit sig hos er, sutto min far och jag bakom vår stängda dörr och gräto... Men hvem säger er att icke detta förfärliga lidande skall i sin mån befrämja vårt lands frihet och ära? Kejsarens sista fel, det som han au försonar, består deri att han tvifiat på oss. Om han kännt sitt folk riktigt, om han beräknat all den hängifvenhet, allt det mod, all don oförskräcktnet, som ännu finnes hos detsamma — då, mina herrar, skulle ni icko ha väntat konungarne hit i morgoa, då skulle detta infall i landet aldrig ha skett. Kejsaren har varit rädd för att han fordrat för mycket af oss; hans tvekan härrör af samvetsförebråelser. Han har ej besinnat att vi, ehuru vi offrat mycket för att tillfredsställa hans ärelystnad, äro i stånd till att uppoffra ännu mera, ja allt, för att försvara vårt oberoende. Denna lexa skall blifva honom nyttig. Emellertid är ännu icke allt slut. Jag vet ej, om Frankrike vill ha en annan styresman; jag vet ej, om icke jag sjelf en gång skall bära denna hvita kokard; men hvad jag vet, det är att jag skulle göra mig skyldig till en oförlåtlig handling, om jag nu öfverginge till edert parti, och att ni, ifall ni uppträdde offöötligen. med de insignier, jag här ser, skulle ådraga er,massans vrede. — Bra sagdt, min son, yttrade fader Cerbonnet, !