DEN VITA, KOM ARDEN
(Öfversättning af PEHR EDVIN STENFELT.)
(Forts. fr. föreg. n:r )
— För monskligheten finnes ingen afgrund;
hon är endast underkastad pröfningar. Den nu
förhandenvarande pröfningen är grym, jag med-
gifver det. Jag lider... och medan ni gick
att sammankalla de herrar, som i afton infan-
nit sig hos er, sutto min far och jag bakom
vår stängda dörr och gräto... Men hvem säger
er att icke detta förfärliga lidande skall i sin
mån befrämja vårt lands frihet och ära? Kej-
sarens sista fel, det som han au försonar, består
deri att han tvifiat på oss. Om han kännt sitt
folk riktigt, om han beräknat all den hängif-
venhet, allt det mod, all don oförskräcktnet,
som ännu finnes hos detsamma — då, mina
herrar, skulle ni icko ha väntat konungarne hit
i morgoa, då skulle detta infall i landet aldrig
ha skett. Kejsaren har varit rädd för att han
fordrat för mycket af oss; hans tvekan härrör
af samvetsförebråelser. Han har ej besinnat
att vi, ehuru vi offrat mycket för att tillfreds-
ställa hans ärelystnad, äro i stånd till att upp-
offra ännu mera, ja allt, för att försvara vårt
oberoende. Denna lexa skall blifva honom nyt-
tig. Emellertid är ännu icke allt slut. Jag
vet ej, om Frankrike vill ha en annan styres-
man; jag vet ej, om icke jag sjelf en gång
skall bära denna hvita kokard; men hvad jag
vet, det är att jag skulle göra mig skyldig till
en oförlåtlig handling, om jag nu öfverginge till
edert parti, och att ni, ifall ni uppträdde of-
föötligen. med de insignier, jag här ser, skulle
ådraga er,massans vrede.
— Bra sagdt, min son, yttrade fader Cer-
bonnet, !