hjelp som bäst, då skiljer fattigåomen dem åt.
r då landet och folket mera tvungna att under-
hålla embets- och tjenstemän på deras ålderdom
— de som urder en lång följa af å uppburit
stora aflöninvgar, ganska ofia med liten ansträng-
ning och möda? Ar icke samhället förpligtadt att
draga försorg om den ena, såväl rom den andra,
af sina medlemmar? Det vore derföre angeläget
att något i denna sak här gjordes. I fall det
skulle misslyckas, så har åtminstone lagts någon
vinning om saken. Det vore åtminstone en glädje
att tanken har varit riktad åt det kållet, ehuruväl
målet ej kunnat träffas.
Om statens styrelse pinge i författning om att
hvarje mantalsskrifven person, såväl man som
qvinna, årligen utbetalte två rdr rmt eller bögre,
men vi antaga 2 rdr som grund; och då landets
befolkning gör för närvarande nära 4000,000 per-
soner, men vi antaga att deraf endast 2!3 million
betalar skatt — således 5 millioner årligen — så,
och om inom 15 år ingen utbetalning sker, har en
grundfond uppstått af 92,750,000 rdr rmt; tages
sedan årligen räntan af detta kapitsl, som utgör
efter 3 proc. 2.782 500 rdr, och lägges dertill årliga
inkomsten 5,000 000 rdr, uppatår en årlig fördel-
ningssumma af 7,782,000 rär. Således kunde årl:-
gen utdelas en pension af 200 rår rmt åt 380,912
ereoner, såväl qvinna som ran, efter nu föreslagna
5 år, eller åt ännu flera efter en uppnådd ålder
af 55 år. Då skulle arbetaren hafva något gläd-
jande mål att sträfva för och något som manade
onom framåt för att på ålderdomen kunna ernå
en ställning, som befrinde både honom och hans
hustru från att hvarje ålderns dag behöfva tänka:
i morgon nödgas vi gå in på inrättvingen.
Förutom deczna pension uppstode en stor fördel
för staten och kommunerna derigenom att a) sta-
ten skulle lättare kunna få sina kontributioner,
derigenom att hvar och en com ej betalade den-
samma ej kunde komma i åtnjutande af pensio-
nen, b) staten biefve till stor del befriad från ut-
gifter till välgörenhets- och arbetsinrättningar, c)
att utaf grundkapitalet staten mot billig ränta,
som nämndt endast 3 pr., kunde erhålla lån, i stället
för att, såsom nu, behöfva vända sig till utländska
bankirer, hvarigenom undvikes att pengarne ginge
ur landet och de skulie i dess ställe s:anna qvar,
till både landets och folkets nytta.
3. Att rikets representanter ville underlätta fa-
brikanterna och arbetarne, så att det ej må vara
eller blifva så stor arbettbrist, gom nu synes, ge-
nom att med hög tull belägga alla från utlandet
hit, till stort belopp, årligen inkommande arbetade
artiklar, hvilka med lätthet kunna tillverkas inom
landet. Om folket i allmänhet insåge den stora
fördelen ait använda inhemsk tillverkning, skulle
fabrikanten erhålla dubbelt mera arbete, och ar-
betaren finge större utsigt till förtjenst och kunde
derigerom blifva i tillfälle att försörja sig och de
sira, äfvensom penniogarne derigenom stannade
qvar i landet, i stället för att skickas till utlan-
det. Deremot borde alla råämnen, som ei irom
lacdet kunna erhållas, eller sådana som til! qva-
tit6 eller qvantit äro otillräckliga för landets in-
hemska tillverkning, mera fritt få införas, och un-
der missväxtår borde någonting göras för att bin-
dra export af lifsförnödenteter, innan landet först
har sina behof fyllda.
9. Då erfarenketen visat att inom olika yrken
arbetstiden i allmänbet är lång, uppgående till 14,
16, 18 timmar, till och med hela dygnet, vore det
ju skäl att något gjordes för att bestämma en viss
tid för allt arbete pr dag, så att arbetaren på
hvardagen, vid ledig tid, kunde vara i tillfälle att
sköta sina egna affärer och få använda söndagen
till hvad den blifvit från början bestämd till, hvar-
jemte allt arbete skulle förbjudas under natten,
så vida ej något särskildt tillfälle eller nöd gjorde
det oundvikligt.
Vi skola i morgon anställa några betrak-
telser öfver och göra några anmärkningar
vid dessa grunder för en arbetarepetition.