hjelp som bäst, då skiljer fattigåomen dem åt. r då landet och folket mera tvungna att underhålla embetsoch tjenstemän på deras ålderdom — de som urder en lång följa af å uppburit stora aflöninvgar, ganska ofia med liten ansträngning och möda? Ar icke samhället förpligtadt att draga försorg om den ena, såväl rom den andra, af sina medlemmar? Det vore derföre angeläget att något i denna sak här gjordes. I fall det skulle misslyckas, så har åtminstone lagts någon vinning om saken. Det vore åtminstone en glädje att tanken har varit riktad åt det kållet, ehuruväl målet ej kunnat träffas. Om statens styrelse pinge i författning om att hvarje mantalsskrifven person, såväl man som qvinna, årligen utbetalte två rdr rmt eller bögre, men vi antaga 2 rdr som grund; och då landets befolkning gör för närvarande nära 4000,000 personer, men vi antaga att deraf endast 2!3 million betalar skatt — således 5 millioner årligen — så, och om inom 15 år ingen utbetalning sker, har en grundfond uppstått af 92,750,000 rdr rmt; tages sedan årligen räntan af detta kapitsl, som utgör efter 3 proc. 2.782 500 rdr, och lägges dertill årliga inkomsten 5,000 000 rdr, uppatår en årlig fördelningssumma af 7,782,000 rär. Således kunde årl:gen utdelas en pension af 200 rår rmt åt 380,912 ereoner, såväl qvinna som ran, efter nu föreslagna 5 år, eller åt ännu flera efter en uppnådd ålder af 55 år. Då skulle arbetaren hafva något glädjande mål att sträfva för och något som manade onom framåt för att på ålderdomen kunna ernå en ställning, som befrinde både honom och hans hustru från att hvarje ålderns dag behöfva tänka: i morgon nödgas vi gå in på inrättvingen. Förutom deczna pension uppstode en stor fördel för staten och kommunerna derigenom att a) staten skulle lättare kunna få sina kontributioner, derigenom att hvar och en com ej betalade densamma ej kunde komma i åtnjutande af pensionen, b) staten biefve till stor del befriad från utgifter till välgörenhetsoch arbetsinrättningar, c) att utaf grundkapitalet staten mot billig ränta, som nämndt endast 3 pr., kunde erhålla lån, i stället för att, såsom nu, behöfva vända sig till utländska bankirer, hvarigenom undvikes att pengarne ginge ur landet och de skulie i dess ställe s:anna qvar, till både landets och folkets nytta. 3. Att rikets representanter ville underlätta fabrikanterna och arbetarne, så att det ej må vara eller blifva så stor arbettbrist, gom nu synes, genom att med hög tull belägga alla från utlandet hit, till stort belopp, årligen inkommande arbetade artiklar, hvilka med lätthet kunna tillverkas inom landet. Om folket i allmänhet insåge den stora fördelen ait använda inhemsk tillverkning, skulle fabrikanten erhålla dubbelt mera arbete, och arbetaren finge större utsigt till förtjenst och kunde derigerom blifva i tillfälle att försörja sig och de sira, äfvensom penniogarne derigenom stannade qvar i landet, i stället för att skickas till utlandet. Deremot borde alla råämnen, som ei irom lacdet kunna erhållas, eller sådana som til! qvatit6 eller qvantit äro otillräckliga för landets inhemska tillverkning, mera fritt få införas, och under missväxtår borde någonting göras för att bindra export af lifsförnödenteter, innan landet först har sina behof fyllda. 9. Då erfarenketen visat att inom olika yrken arbetstiden i allmänbet är lång, uppgående till 14, 16, 18 timmar, till och med hela dygnet, vore det ju skäl att något gjordes för att bestämma en viss tid för allt arbete pr dag, så att arbetaren på hvardagen, vid ledig tid, kunde vara i tillfälle att sköta sina egna affärer och få använda söndagen till hvad den blifvit från början bestämd till, hvarjemte allt arbete skulle förbjudas under natten, så vida ej något särskildt tillfälle eller nöd gjorde det oundvikligt. Vi skola i morgon anställa några betraktelser öfver och göra några anmärkningar vid dessa grunder för en arbetarepetition.