knifvar, som de hoppades en gång kunna begagna mot kosackerna; eller ock gjorde de som den blåögde gossen i balladen, de bådo helt sakta sina fäder gifva dem krut och kulor. Ack! min vän, kriget på de öppna fälten, i dalgångarne, på bergen eller invid fästningarne är förfärligt; barrikad-kriget är ohyggligt, gudlöst; men hvad skall man säga om detta krig, som försiggår i löndom, som börjas med blickar och fortsättes inuti husen med dolkstötar, med mordbrand, med våldtägt; detta krig, värdigt vildar, tyst, oblidkeligt, ursinnigt, som liknar en-tvekamn mellan hvarje soldat å ena sidan och hvarje medborgare å den andra? Nåväl, det var ett krig af detta slag, som vi under sexton dagar utstodo. Menskligheten har svårt för att blifva botad, sedan hon insupit det smittämne som ett dylikt hat ingifver. Om Europa ännu ej har förlåtit o3s de eröfringar, vi gjort och som blifvit oss fråntagna, ha vi å vår sida icke heller förlåtit dessa armåer det raseri, som de kos upptände. 1814 års strid har förstört flera patrioter än skräckregeringen korrumperat liberala män. De utländska generaleraas proklamationer läto visserligen ganska vackert. Deri lofvade man invånarae att den största ordning skulle blifva iakttagen och att en och hvar skulle skyddas till sin person och sin egendom. Må vi icke låta våra lagrar förtorka utropade i sin dagorder furst vou Schwarzenberg). Men hvad förmådde väl en befälhaf) Furst von Schwarzenbergs upprop till soldaterna den dag, då han inryckte i Troyes, lydde som följer: Soldater! Vi befinna oss i Frankrikes medelpunkt; vi böra icke anse fiendtligt detta land, af hvars invånare,