knifvar, som de hoppades en gång kunna be-
gagna mot kosackerna; eller ock gjorde de
som den blåögde gossen i balladen, de bådo
helt sakta sina fäder gifva dem krut och kulor.
Ack! min vän, kriget på de öppna fälten, i
dalgångarne, på bergen eller invid fästningarne
är förfärligt; barrikad-kriget är ohyggligt, gud-
löst; men hvad skall man säga om detta krig,
som försiggår i löndom, som börjas med blic-
kar och fortsättes inuti husen med dolkstötar,
med mordbrand, med våldtägt; detta krig, vär-
digt vildar, tyst, oblidkeligt, ursinnigt, som lik-
nar en-tvekamn mellan hvarje soldat å ena si-
dan och hvarje medborgare å den andra?
Nåväl, det var ett krig af detta slag, som
vi under sexton dagar utstodo.
Menskligheten har svårt för att blifva botad,
sedan hon insupit det smittämne som ett dy-
likt hat ingifver. Om Europa ännu ej har för-
låtit o3s de eröfringar, vi gjort och som blif-
vit oss fråntagna, ha vi å vår sida icke heller
förlåtit dessa armåer det raseri, som de kos
upptände. 1814 års strid har förstört flera
patrioter än skräckregeringen korrumperat libe-
rala män.
De utländska generaleraas proklamationer
läto visserligen ganska vackert. Deri lofvade
man invånarae att den största ordning skulle
blifva iakttagen och att en och hvar skulle
skyddas till sin person och sin egendom.
Må vi icke låta våra lagrar förtorka ut-
ropade i sin dagorder furst vou Schwarzen-
berg). Men hvad förmådde väl en befälhaf-
) Furst von Schwarzenbergs upprop till solda-
terna den dag, då han inryckte i Troyes, lydde
som följer:
Soldater!
Vi befinna oss i Frankrikes medelpunkt; vi böra
icke anse fiendtligt detta land, af hvars invånare,