DEN HVITA KOKARDEN.
Af LOUIS ULBACH.
(Öfversättning af PEHR EDVIN STENFELT.)
(Forts. fr. föreg. n:r)
Nu var det vår tur att känna fiendens gadd
intränga i vårt kött, att söka skydda våra hus
mot dessa röfvare från alla länder, i hvilka vi
förut härjat och plundrat. Nu var det vår, de
hjeltemodiga fransmännens, tur att lära 033 att
utöfva mördarens skamliga yrke, att nattetid i
smala gränder, på öde ställen öfverrumpla dessa
barbarer, hvilka å sin sida ansågo sig hämnas
vårt barbariska förfaringssätt mot dem.
Förstaden S.t Jacques angreps klockan åtta
på morgonen. Man anställde en gruflig för-
ödelse i ett hus, tillhörigt en embetsman. Vi
hörde från våra improviserade fästningsvallar
höga rop och gevärsskott samt gång efter an-
nan ljudet af spadtag, hvarvid vi förmärkte
dammoln, som uppstego mot himlen.
— Nu få de god aptit, så att de bli lifvade
för att plundra, tänkte jag för mig sjelf. Vi
kunna ana hvad som väntar 035.
Innan de, som i någon mån kunnat försvara
oss, aflägsnat sig från staden, hade de låtit osz
heligt lofva att hilla stadsportarne väl till-
stängda samt att, så vidt möjligt var, icke in-
släppa fienden, förrän franska armens sista led
hunnit utom förstaden S t Martin. Vi höllo troget
det löfte vi gifvit, och huru viicks voro öfvade
militärer, lydde vi pu ktligt de ordres, vi mot-
tagit; ännu fyra timmar sedan de sista franska
kompanierna aftågat voro vi på vår post, utan
att bry 038 om att fienderna efterhand nalka-
des och begynnte gå anfallsvis tillväga.
Andtligen, när myndigheterna underrättat o33,
att vi kunde och borde släppa in de utländska