resignation, hvilken jag ansåg nödig för att allt skulle gå väl. Men till denna resignation var jag ännu visst icke i stånd. I mina ögon representerade Bourbonerna iogenting. Måhända skulle kejsaren, då hans snille en gång blifvit vanmäktigt genom på hvarandra hopade nederlag, sjelf nödgas ensam betala lösepenningen för den af honom fjettrade friheten. På samma gång vi derföre tjenade honom, tjenade vi också oss sjelfva. Hvem kunde veta, om icke i sista striden ett fördrag komme att ingå, antiogen mellan honom och oss, eller mellan 033 och främlingarne? Sådana voro mina illusioner jag vill ej säga mina sista, ty den menniska, som icke nått gränvsen för sida lidanden, har också icke upphört att hoppas. XIII. Den följande dagen, eller den 6 februari, började de i Troyes och dess omgifningar sammandragna trupperna anträda marschen mot Paris. Man visste att de allierade öfver Fert6gons-Jouarre och Meaux närmade sig hufvudstaden. Det oaktadt ville kejsaren ej tåga fienden till mötes. Det kostade på honom att härigenom nödgas medgifva det hans marsch från Monti6render till Brienne hade för fienden varit mera gynnsam än skadlig, emedan den påskyndat de fiendtliga armåernas förening. I strategiskt afseende outtröttlig, låtsade han derföre som om han töge sina mått och steg mot åem utaf de främmande trupperna, som framryckte på Bar-sur-Seinevägen. Redan den 5:te hade han åt detta håll skickat några mindre truppafdelaingar, men den-6:te begaf han sig sjelf jemto sin generalstab till förstaden Croncels. :