resignation, hvilken jag ansåg nödig för att allt
skulle gå väl.
Men till denna resignation var jag ännu visst
icke i stånd. I mina ögon representerade Bour-
bonerna iogenting. Måhända skulle kejsaren,
då hans snille en gång blifvit vanmäktigt genom
på hvarandra hopade nederlag, sjelf nödgas en-
sam betala lösepenningen för den af honom
fjettrade friheten. På samma gång vi derföre
tjenade honom, tjenade vi också oss sjelfva.
Hvem kunde veta, om icke i sista striden ett
fördrag komme att ingå, antiogen mellan honom
och oss, eller mellan 033 och främlingarne?
Sådana voro mina illusioner jag vill ej säga
mina sista, ty den menniska, som icke nått
gränvsen för sida lidanden, har också icke upp-
hört att hoppas.
XIII.
Den följande dagen, eller den 6 februari,
började de i Troyes och dess omgifningar sam-
mandragna trupperna anträda marschen mot
Paris. Man visste att de allierade öfver Fert6-
gons-Jouarre och Meaux närmade sig hufvud-
staden. Det oaktadt ville kejsaren ej tåga fien-
den till mötes. Det kostade på honom att här-
igenom nödgas medgifva det hans marsch från
Monti6render till Brienne hade för fienden varit
mera gynnsam än skadlig, emedan den påskyn-
dat de fiendtliga armåernas förening. I stra-
tegiskt afseende outtröttlig, låtsade han derföre
som om han töge sina mått och steg mot åem
utaf de främmande trupperna, som framryckte
på Bar-sur-Seinevägen.
Redan den 5:te hade han åt detta håll skickat
några mindre truppafdelaingar, men den-6:te
begaf han sig sjelf jemto sin generalstab till
förstaden Croncels. :