DEN HVITA KOKARDEN. Af LOUIS ULBACH. (Öfversättning af PER EDVIN STENFELT.) (Forts. fr. föreg. n:r) Medan jag frågade efter prefekten, ropade fader Cerbonnet, som satt i vagnen, till sig åtskilliga köpmän, som bodde i de närmaste husen och hvilka han kände. Han sade till dem: — Vill ni veta nyheter? Vi kunna meddela sådana... I går egde en strid rum vid Brienne. Min son är nu hos prefekten och afgifver berättelse om hvad som passerat. Man slogs tappert, må ni tro... Maurice har med sig ett bref från kejsaren. De som af nyfikenhet samlat sig omkring åkdonet utstötte ett ah! sedan de fått höra hvad gubben hade att förkunna. Endast så uttryckte de sin öfverraskning och återvände sedan till sina butiker samt stängde dessa. — Maurice kommer väl efter, sade min far, förvånad öfver den ringa effekt hans nyheter gjorde. Och han förde Valentine till hennes morbror. Emellertid öfverlemnade jag till baron Caffarelli Napoleons bref. Prefekten tycktes mig vara orolig; han ville veta af mig åtskilligt, hvarom jag icke kunde upplysa honom. Han frågade mig angående bataijen, och huru stort förtroende kejsaren syntes tortfarande åtnjuta. Skulle han komma till Troyes? Amnade han begifva sig direkte till Paris? Man hade kunnat tro, att departementets högste embetsman var rädd för att han icke skulle hinna fly. Han presenterade mig för general Dulong, som var hos honom. Båda uppmanade mig att gå till stadshotellet, hvar