DEN HVITA KOKARDEN.
Af LOUIS ULBACH.
(Öfversättning af PER EDVIN STENFELT.)
(Forts. fr. föreg. n:r)
Medan jag frågade efter prefekten, ropade
fader Cerbonnet, som satt i vagnen, till sig åt-
skilliga köpmän, som bodde i de närmaste hu-
sen och hvilka han kände. Han sade till dem:
— Vill ni veta nyheter? Vi kunna meddela
sådana... I går egde en strid rum vid Brienne.
Min son är nu hos prefekten och afgifver be-
rättelse om hvad som passerat. Man slogs
tappert, må ni tro... Maurice har med sig ett
bref från kejsaren.
De som af nyfikenhet samlat sig omkring åk-
donet utstötte ett ah! sedan de fått höra hvad
gubben hade att förkunna.
Endast så uttryckte de sin öfverraskning och
återvände sedan till sina butiker samt stängde
dessa.
— Maurice kommer väl efter, sade min far,
förvånad öfver den ringa effekt hans nyheter
gjorde. Och han förde Valentine till hennes
morbror.
Emellertid öfverlemnade jag till baron Caf-
farelli Napoleons bref. Prefekten tycktes mig
vara orolig; han ville veta af mig åtskilligt,
hvarom jag icke kunde upplysa honom. Han
frågade mig angående bataijen, och huru stort
förtroende kejsaren syntes tortfarande åtnjuta.
Skulle han komma till Troyes? Amnade han
begifva sig direkte till Paris?
Man hade kunnat tro, att departementets
högste embetsman var rädd för att han icke
skulle hinna fly. Han presenterade mig för
general Dulong, som var hos honom. Båda
uppmanade mig att gå till stadshotellet, hvar-