slag, efter hvilket jag sedan aldrig skulle resa
mig, att Valentine, på hvilken Napoleon kastat
en nyfiken, nästan välvillig blick, var invigd
att offras på samma gång som han. Icke anade
jag då, att så kort tid återstod, innan jag skulle
försjunka i den djupa sorg, som sedan varat
och skall vara hela mitt lif.
Jag förutspådde Napoleons undergång. Jag,
vanvettige ! för mig sjelf såg jag ingen fara.
Min. far, som kände väl till trakten, undvek
så mycket som möjligt allmänna stråkvägen.
Detta gick för sig, till dess vi kommo till Les-
mont, ehuru vi derigenom visst icke förkortade
vägen. Det började snöa, så att vi icke utan
våda kunde färdas utför de branta sluttnin-
garne. Ofta stego min far och jag ur åkdonet
och gingo på hvar sin sida om detsamma, be-
traktande Valentine med triumferande min. Jag
såg i henne min hustru och han sin dotter,
och det syntes oss som hade hon varit enleve-
rad och förd till något slott, men nu blifvit af
oss återeröfrad.
Fader Cerbonnet hvisslade och smällde med
piskan. Detta betydde:
— Hvad hon är vacker, och så stolt jag
ekall bli när jag får en sådan sonhustru!
Jag gick med sänkt hufvud, och snön knar-
rade under mina fötter. När vi återtogo våra
platser, påstod Valentine att vi kylde henne
och att hon kännt sig mycket varmare ensam.
Hon darrade — af sällhet, fast hon ville göra
troligt att det var af köld. Jag insvepte henne
i hennes kappa och bredde en schal kring hen-
nes fötter; och när jag tog hennes båda hän-
der i mina, fann jag att de icke voro kalla
alls. Dock trodde jag mig kunna uppvärma
dem ännu ytterligare genom att trycka dem
mellan mina verkligen stelfrusna fingrar.
Vi passerade öde byar. När vi följde utef-
ter skogsbrynet, sågo vi här och der bleka an-