slag, efter hvilket jag sedan aldrig skulle resa mig, att Valentine, på hvilken Napoleon kastat en nyfiken, nästan välvillig blick, var invigd att offras på samma gång som han. Icke anade jag då, att så kort tid återstod, innan jag skulle försjunka i den djupa sorg, som sedan varat och skall vara hela mitt lif. Jag förutspådde Napoleons undergång. Jag, vanvettige ! för mig sjelf såg jag ingen fara. Min. far, som kände väl till trakten, undvek så mycket som möjligt allmänna stråkvägen. Detta gick för sig, till dess vi kommo till Lesmont, ehuru vi derigenom visst icke förkortade vägen. Det började snöa, så att vi icke utan våda kunde färdas utför de branta sluttningarne. Ofta stego min far och jag ur åkdonet och gingo på hvar sin sida om detsamma, betraktande Valentine med triumferande min. Jag såg i henne min hustru och han sin dotter, och det syntes oss som hade hon varit enleverad och förd till något slott, men nu blifvit af oss återeröfrad. Fader Cerbonnet hvisslade och smällde med piskan. Detta betydde: — Hvad hon är vacker, och så stolt jag ekall bli när jag får en sådan sonhustru! Jag gick med sänkt hufvud, och snön knarrade under mina fötter. När vi återtogo våra platser, påstod Valentine att vi kylde henne och att hon kännt sig mycket varmare ensam. Hon darrade — af sällhet, fast hon ville göra troligt att det var af köld. Jag insvepte henne i hennes kappa och bredde en schal kring hennes fötter; och när jag tog hennes båda händer i mina, fann jag att de icke voro kalla alls. Dock trodde jag mig kunna uppvärma dem ännu ytterligare genom att trycka dem mellan mina verkligen stelfrusna fingrar. Vi passerade öde byar. När vi följde utefter skogsbrynet, sågo vi här och der bleka an