DEN HVITA HOKARDEN.
Af LOUIS ULBACH.
(Öfversättning af PEHR EDVIN STENFELT.)
(Forts. fr. föreg. n:r)
— Ja, svarade min far; man säger att om-
kring sex eller sju tusen man blifvit dödade i
gårdagens strid... Betänk likväl hvad detta
arma land får utstå! I morgse anlände en de-
putation från de brandskadade i Brienne. Kej-
saren mottog densamma och lofrade pengar åt
dem som blifvit ställda på bar backe. Men
hvarifrån skall han taga pengar? Han letade i
sin lilla kassakista, men fann intet... Jag var
i köket och uppsnappade en hel mängd saker.
För det första kan jag tala om att general
Gourgaad har fått till present den värja, som
Booaparte bar under kriget i Italien... Hvad
beträffar Wagram, måste man i natt ha gått
illa åt honom i skogen. Han kom haltande och
berättade att han fallit ned i en graf och blifvit
trampad af en rysk häst. Men. allt gårdagens
elände är blott att anse såsom en början till
hvad som komma skall... Ack! Maurice, det
är visst väl att vi få fara kom.
— Och kyrkoherden? frågade jag.
— Hans fot är nästan läkt, och han haricke
heller längre någon smak för krigiska värf.
Du kan se honom härifrån; han är med bland
staben. Så stolt han är, den förträfflige mannen !
Genom en glugg på vinden kunde vi verkli-
gen se kejsaren och hans eskort, som avance-
rade nedåt slätten. Man lemnade qvar:endast
da döende och sårade. Luften var mulen; mån
befarade snö.
-- I dag går inte åskan, sade fader Cerbon-
net till mig md ett ironiskt leende, såsom
hade det förargat honom att icke armåernas :