DEN HVITA HOKARDEN. Af LOUIS ULBACH. (Öfversättning af PEHR EDVIN STENFELT.) (Forts. fr. föreg. n:r) — Ja, svarade min far; man säger att omkring sex eller sju tusen man blifvit dödade i gårdagens strid... Betänk likväl hvad detta arma land får utstå! I morgse anlände en deputation från de brandskadade i Brienne. Kejsaren mottog densamma och lofrade pengar åt dem som blifvit ställda på bar backe. Men hvarifrån skall han taga pengar? Han letade i sin lilla kassakista, men fann intet... Jag var i köket och uppsnappade en hel mängd saker. För det första kan jag tala om att general Gourgaad har fått till present den värja, som Booaparte bar under kriget i Italien... Hvad beträffar Wagram, måste man i natt ha gått illa åt honom i skogen. Han kom haltande och berättade att han fallit ned i en graf och blifvit trampad af en rysk häst. Men. allt gårdagens elände är blott att anse såsom en början till hvad som komma skall... Ack! Maurice, det är visst väl att vi få fara kom. — Och kyrkoherden? frågade jag. — Hans fot är nästan läkt, och han haricke heller längre någon smak för krigiska värf. Du kan se honom härifrån; han är med bland staben. Så stolt han är, den förträfflige mannen ! Genom en glugg på vinden kunde vi verkligen se kejsaren och hans eskort, som avancerade nedåt slätten. Man lemnade qvar:endast da döende och sårade. Luften var mulen; mån befarade snö. -I dag går inte åskan, sade fader Cerbonnet till mig md ett ironiskt leende, såsom hade det förargat honom att icke armåernas :