bärande kärlekens och det goda medvetandets imponerande prägel. Jag förmådde ej beherrska mina känslor. Jag fattade Valentine i mina armar och, tryckande henne till mitt bjerta, vågade jag för första gången gifva henne, icke on vördnadsfull kyss af detta slag som, så att säga, innebär en framtidstanke, utan en brinnande kyss, en sådan hvarigenom tvänne själar sammansmälta till en. Ingendera af 038 tänkte på att vi hvarken voro gifta eller förlofvade; det skulle i denna högtidliga stund ha förefallit oss mycket besynnerligt, om man vågat tala till oss om vår pligt att följa vedertagna bruk. Vi kände den sällbet, hvara? blott ett fullkomligt rent sinne är mäktigt, och vi omfamnade hvarandra öfverlyckliga. Mina första ord, mina enda, voro desamma som alltid då jag nalkades henne: — Min kära Valentine! Och hon svarade härpå intet annat än: — Min käre Maurice! Men vi förstodo båda, att en ny betydelse, en hemlighetsfull och obeskriflig tjusning, från och med detta sälla ögonblick var fästad vid hennes namn, så uttaladt af mig, och vid mitt namn, sd framhviskadt af henne. Jag för min del hade upplefvat en förfärlig dag; och med henne var förhållandet enahanda. Hon hade under flera långa timmar gett den ena vagnen efter den andra, öfverfyllda af sårade, rulla förbi hepne. Den ständiga anblicken af blod hade tröttat våra ögon, och vår inbillning var grumlad till följd af all den dödsångest och förtviflan, vi bevittnat; det syntes oss, som hade vår skiljsmessa, under hvilken så mycket ohyggligt tilldragit sig, endast varit till för att bereda oss den outsägliga glädje, som återseendet nu medförde, och för att vi skulle få njuta af denna omfamning,