bärande kärlekens och det goda medvetandets
imponerande prägel. Jag förmådde ej beherr-
ska mina känslor. Jag fattade Valentine i mina
armar och, tryckande henne till mitt bjerta,
vågade jag för första gången gifva henne, icke
on vördnadsfull kyss af detta slag som, så att
säga, innebär en framtidstanke, utan en brin-
nande kyss, en sådan hvarigenom tvänne sjä-
lar sammansmälta till en. Ingendera af 038
tänkte på att vi hvarken voro gifta eller för-
lofvade; det skulle i denna högtidliga stund
ha förefallit oss mycket besynnerligt, om man
vågat tala till oss om vår pligt att följa ve-
dertagna bruk. Vi kände den sällbet, hvara?
blott ett fullkomligt rent sinne är mäktigt, och
vi omfamnade hvarandra öfverlyckliga.
Mina första ord, mina enda, voro desamma
som alltid då jag nalkades henne:
— Min kära Valentine!
Och hon svarade härpå intet annat än:
— Min käre Maurice!
Men vi förstodo båda, att en ny betydelse,
en hemlighetsfull och obeskriflig tjusning, från
och med detta sälla ögonblick var fästad vid
hennes namn, så uttaladt af mig, och vid mitt
namn, sd framhviskadt af henne.
Jag för min del hade upplefvat en förfärlig
dag; och med henne var förhållandet ena-
handa. Hon hade under flera långa timmar
gett den ena vagnen efter den andra, öfver-
fyllda af sårade, rulla förbi hepne. Den stän-
diga anblicken af blod hade tröttat våra ögon,
och vår inbillning var grumlad till följd af all
den dödsångest och förtviflan, vi bevittnat; det
syntes oss, som hade vår skiljsmessa, under
hvilken så mycket ohyggligt tilldragit sig, en-
dast varit till för att bereda oss den outsäg-
liga glädje, som återseendet nu medförde, och
för att vi skulle få njuta af denna omfamning,