DEN HVITA KOKARDEN.
Af LOUIS ULBACH.
(Öfversättning af PEHR EDVIN STENFELT.)
(Forts. fr. föreg. n:r )
Vi träffade på vägen en hop vagnar, som
kördes i riktning åt Maizieres, och vi redo vid
sidan af dem. Det var de åkdon, i hvilka våra
sårade fors:ades.
— Ja, svarade jag halfhögt på det yttrande,
abben hade fällt; vi ha dödat många menniskor;
Frankrikes jord har biifvit mättad med blod.
Min anmärkning tycktes misshaga kyrkohber-
den; han antydde, att i alla händelser jag för
min del icke hada skäl att beklaga raig.
— Hvad er far skall bli glad! sade han till
mig. Vi skola skynda oss, Maurice, för att
han desto förr må erfara att ni kommit hel-
skinnad undan.
— Det var icke min tur att dö i dag, herr
kyrkoherde.
Ena suck var det enda svar, jag erhöll af
fader Henriot.
Natten blef allt mörkare. Man körde på
slätten ett oafbrutet buller; på afstånd rullade
den fiendtliga armåns kärror åt Rothidre och
Dieuville; på närmare håll hade vi våra egna
artillerivagnar och hästar samt den stora massa
menniskor, som irrade omkring, ännu ovissa om,
hvar de skulla söka en hvilopiats. Vinden ja-
gade emot oss röken och askan af de nu nästan
nedbrunna husen. Klagande röster förnummos
från den närbelägna skogen; det faons knappt
en enda tufva på den vidsträckta slätten, från
hvilken ej hördes en suck. Jorden under våra
fötter tycktes lida och jemra sig.
Kyrkoherden i Maizicres försökte bekämpa
sitt goda hjerta och göra sig döf för denna