I Niieslonsmölet i Upsala.
i Göteborgs Handelstidnings korrespondent
i Upsala har ännu en gång återkommit till
det i Upsala nyligen hållna missionsmötets
I förhandlingar, hvilka ock voro i mer än ett
hänseende märkliga. Sedan korresponden-
ten i förbigående anmärkt angående sam-
mansättningen af detta möte att flertalet
utgjordes af prester och att dessa med högst
få undantag voro iklädda den tunga orto-
doxa rustning, i hvilken den nyare tidens
spekulativa anda redan öppnat mer än en
bräcka, samt att några lekmän äfven der
infunnit sig, af hvilka dock ex (landskamrer
Södermark i Gefle) för sina frisinnade id6er
blef andeligen stenad, framställer han trå-
gan: hvad har nu detta möte med sina långa
tal, sina granna och klingande ord uträttat,
hvad blef dess beslut? Han svårar sjelf
härpå på följande sätt:
Första frågan kunde icke besvaras. ty man
kom ej till klarhet med hvad hemlandets kyrka
var. En ville en vidsträckt, en en inskränkt
tydnivg; en ville icke att hemlandets k,
och hednamissionen skulle ha något att
med hvarandra (ordf. gaf en definitior, hva
det här och der mumlades bifall). Andra punk-
ten ventilerades i samband med 5:te. Tredje
frågan besvarades på det viset, att ordföranden
höll ett föredrag öfver utvecklingen af missio-
nen från Kristi dagar till innevararde tid, visser-
ligen, vi erkänna det af allt hjerta, inspireradt,
kraftigt och klart, men dock föga utredande
frågan. Öfver fjerde frågan voro ock menin-
gerse så delade, att ingen resolution var möj-
lig, 4:de purkten ventilerades icke! Och den
d:te, som sammanslogs med den 2:åra, och som
framkallade den af mig förut nämnda digressio-
pen från ämnet, blef sålunda blott en. — di-
gres3sion.
Hvad har man då vunnit med detta myckna
ordande, med allt detta citerande af bibelspråk ?
Hafva hedningarre, de verkliga hedningarne,
eller de, om hvilka hr pastor Sandegren sade,
att de icke kunde äta, derföre att de icke hade
att äta, och de hedningar (våra gena) som hade
att äta, men icke ville äta — hafva dessa verk-
ligen haft vågon nytta ef detta möte? Detvar
ju uteslutande för dem som talet utgick af allas
mun eller skulle utgå. Sannerligen, vi tro det
icke och vi behöfva ej t:o något heller. Då on
teologie doktor kan inför en församling fram-
ställa en sådan lära, som att dessa millioner
(han sade 700,000,000) svarta på Söderhafs-
öarne allesamman äro dömda till evig fördö-
melse, derför att vi icke kunna skicka dem
evangelii sanningar — då behöfva vi ju icke
grabbla i ämnet.
Den läran är ju dock icke ny; jag hörde den
i går, jag har hört den hvar gång jag varit i
kyrkan. — Så uppträdde vidare många talare
och framhöllo, att missioussällskaperna icke borde
ha rågot att skaffa med Evangeliska fosterlands:
stiftelsen, då andra deremot talade derför. Or-
saken dertill kunde jag icke komma underfund
med. — Den, som i allmänhet bibehöll största
sansen på mötet, var utan gensägelse mötets
bäste och redigaste talare, pastor Rudiv. För
att icke tala om det so.ora i hans röst, så voio
hans för-drag så enkla, så hjertliga att de bjert
stucko af mot andras fördömelse-taktik, och hans
aftonbön den sista dagen var onekligen en högst
spirituell och märklig kyrkoakt.
Det är väl dock ingen, som efter allt hvad
vi nu skrifvit kan kasta fram den frågan: Hvad
skola vi då med rmissionärer och deras verk-
samhet, då det enligt statistiska beräksivgar eu-
dast omvändes (?) omkring 2,000 hvarje år, och
så enorma summor utgå i och för denna verk-
samhet, att hvarje hedning kostar. många tusen
riksäaler? Den frågan behöfver väl icke be-
svaras. Det finnes pågot, som kanske är vida
vigtigare än den ringa eller större kännedom om
religionen, som en missionär kan bibringa en
hedning, men som just är ea följd af denna
religionskunskap, det är det frö som utsås för
ciwilisation, den grund som lägges för industrien
såsom en följd af denna, den samfärdselsanda,
som vaknar i deuna industri. Men då skola vi
icke hålla på den dogmen, alt saligheten endast
ir möjlig r den lutherska kyrkan, ty besinna
hvilken massa af omvändelseförsök, katoliker
af både gresiska och romerska kyrkan, qväkare,
kernhutare, metodister, baptister och alla möj-
liga bekännare hafva gjort, och huru de åstad-
kommit ea civilisation, långt större ofta, än hvad
pågon protestantisk kyrka kunnat framkalla.
När man nu på ett missionsmöte i Sverge, i 19:de
årbundradet, vill hålla på att man endast med
statskyrkans lära på läpparne kan dö salig, då
har man ju fått ett mötesbeslut, men hvart le-
der det? Jo, det leder icke till målet, det är
det säkra, hvart sedan det kan bära.
r