Presten skakade hutvudet; han kom ihåg alla
de gräsligheter han bevittnat.
— Huru många arma själar ha ej i dag
blifvit förpassade till evigheten! yttrade han
helt melankoliskt. Ar det nu slut med blod-
badet, mina herrar? ... Kuona ni försäkra mig
att det är riktigt slut?
— Ja, för i dag, herr kyrkoherde, svarade
officeren.
— För i dag!... således skola ni begynra
på nytt i morgon?... När jag tänker på att
jag undervisat blifvande militärer, bildat dem
till artilleriofficerare! ... Ahl! de kanonerra!
jag har hört dem i dag!... Och noi, Maurice,
ni har icke träffat: af någon kula ?
— Nej, herr kyrkoherde, det har jag inte.
— Gud vare tack och lof! Det är jag som
fått uppbära hvad som rimligtvis kunnat be-
löpa sig på prestgården af den här trakterin-
gen... Apropos, jaz skulle bra gerna vilja vara
hemma iger. Kejsaren, mina herrar, återvänder
till Maiziores; han är min gäst... Jag måste
också vara tillstädes; Maurice, gif mig er arm.
Och fader Henriot gjordo en ansträngning,
för att resa sig upp.
— Hur kan ni ens tänka på en sådan färd?
sade jag till honom. Denna natt... till fots...
och er blessyr!
— Ahl en obetydlig kontusion! En kula har
snuddat vid min fot — se der allt! Scså Mau-
rice, hjelp mig.
— Maa kan bära er på en bår, yttrade of-
ficeren.
— En bår, när jag har alla mina lemmar i
behåll! utropaie pastorn, i det han ögonblick-
ligen reste sig upp och stödde gig mot min
skuldra.
— Begagna er då åtminstone af er häst; han
är der.
— Min häst!