Presten skakade hutvudet; han kom ihåg alla de gräsligheter han bevittnat. — Huru många arma själar ha ej i dag blifvit förpassade till evigheten! yttrade han helt melankoliskt. Ar det nu slut med blodbadet, mina herrar? ... Kuona ni försäkra mig att det är riktigt slut? — Ja, för i dag, herr kyrkoherde, svarade officeren. — För i dag!... således skola ni begynra på nytt i morgon?... När jag tänker på att jag undervisat blifvande militärer, bildat dem till artilleriofficerare! ... Ahl! de kanonerra! jag har hört dem i dag!... Och noi, Maurice, ni har icke träffat: af någon kula ? — Nej, herr kyrkoherde, det har jag inte. — Gud vare tack och lof! Det är jag som fått uppbära hvad som rimligtvis kunnat belöpa sig på prestgården af den här trakteringen... Apropos, jaz skulle bra gerna vilja vara hemma iger. Kejsaren, mina herrar, återvänder till Maiziores; han är min gäst... Jag måste också vara tillstädes; Maurice, gif mig er arm. Och fader Henriot gjordo en ansträngning, för att resa sig upp. — Hur kan ni ens tänka på en sådan färd? sade jag till honom. Denna natt... till fots... och er blessyr! — Ahl en obetydlig kontusion! En kula har snuddat vid min fot — se der allt! Scså Maurice, hjelp mig. — Maa kan bära er på en bår, yttrade officeren. — En bår, när jag har alla mina lemmar i behåll! utropaie pastorn, i det han ögonblickligen reste sig upp och stödde gig mot min skuldra. — Begagna er då åtminstone af er häst; han är der. — Min häst!