ITA HOKARDEN DEN IM Ö ÅN. Af LOUIS ULBACH. (Öfversättning af PEHR EDVIN STENTELT.) (Forts. fr. töreg. mr) IX. Eburua segern var vunnen, var derför icke striden slut. Vi anade att fienden ej ville draga sig tillbaka, utan att först söka åtortaga slottet. Endast ett ringa afstånd skiljde de begge armberna, man kan säga att det blott var den högtidliga och stilla nattens mörker, som låg emeilau dem. Men å begge sidor kämpade man mot natten. Vi hörde tvänne körer af förbannelser, den ena fransysk, den andra utländsk, hvilka förenade sig i rymden och, då de nådde våra öron, sammansmälte till en enda veklagan. — Paris, Paris! larmade våra fiender, hvilka tycktes hafva fått detta ord till lösen. — Lefve kejsaren! svarade man ifrån franska sidan. Mot klockan åtta hörde vi ett ursinnigt hurrah och våra ögon träffade: af ett bländande sken. Staden brann. Blächer ville ånyo börja striden och sökte, med elden till bundsförvandt, bekämpa mörkret. Det var förskräckligt; jag erinrade mig min kamrat i ledet, som vid uppbrottet från Troyes i mitt öra hviskat på latin gladiatorernas helsning till Cmsar. — Om han nu vore här, sade jag halfhögt för mig sjelf, skulle han helt säkert komma att tänka på Nero, då han satte Rom i lågor. Nu erinrade jag mig att han under dagens opp hade sagt mig farväl och, nära att dö, olifvit efter sina kamrater. Stackars unge man! I Troyes träffade jag sedermera flere sger hans sorgklädda mor och undvek henne vlltid.