ITA HOKARDEN
DEN IM Ö ÅN.
Af LOUIS ULBACH.
(Öfversättning af PEHR EDVIN STENTELT.)
(Forts. fr. töreg. mr)
IX.
Eburua segern var vunnen, var derför icke
striden slut. Vi anade att fienden ej ville
draga sig tillbaka, utan att först söka åtor-
taga slottet. Endast ett ringa afstånd skiljde
de begge armberna, man kan säga att det
blott var den högtidliga och stilla nattens mör-
ker, som låg emeilau dem. Men å begge sidor
kämpade man mot natten. Vi hörde tvänne
körer af förbannelser, den ena fransysk, den
andra utländsk, hvilka förenade sig i rymden
och, då de nådde våra öron, sammansmälte till
en enda veklagan.
— Paris, Paris! larmade våra fiender, hvilka
tycktes hafva fått detta ord till lösen.
— Lefve kejsaren! svarade man ifrån fran-
ska sidan.
Mot klockan åtta hörde vi ett ursinnigt hur-
rah och våra ögon träffade: af ett bländande
sken. Staden brann. Blächer ville ånyo börja
striden och sökte, med elden till bundsförvandt,
bekämpa mörkret. Det var förskräckligt; jag
erinrade mig min kamrat i ledet, som vid upp-
brottet från Troyes i mitt öra hviskat på latin
gladiatorernas helsning till Cmsar.
— Om han nu vore här, sade jag halfhögt
för mig sjelf, skulle han helt säkert komma
att tänka på Nero, då han satte Rom i lågor.
Nu erinrade jag mig att han under dagens
opp hade sagt mig farväl och, nära att dö,
olifvit efter sina kamrater. Stackars unge
man! I Troyes träffade jag sedermera flere
sger hans sorgklädda mor och undvek henne
vlltid.