åt sidan, min fiendes arm och inträngde i hans bröst. Ännu i detta ögonblick tycker jag mig förnimma hans dödsskri. Jag visste ej huru många jag hittills dödat; men detta mord, verkstäldt af mig ensam, uppväckte i mitt hjerta en underlig känsla —jag nästan afskydde mig sjelf. Jag tyckte mig vara en lönnmördare; och gripen af fasa, flydde jag bort ifrån liket. Såsom jagad af furierne, störtade jag efter mina kamrater som i slottet bemäktigade sig hvad de allierade der ej hunnit plundra. Blicher hade med knapp nöd lyckats undgå att jemte de sex officerare, som utgjorde hans stab, falla i våra händer. Under striden öfvervakade han försvaret af staden och artilleriets passage genom Brienne; han visste att kejsaren stod nästan midtemot honom eller något åt höger och han misstänkte ej det djerfva anfall som vi skulle försöka från slottets baksida. Å gräsvallen framför slottet utdelade han sina befallningar och gladde sig just öfver att Napoleon drog sig tillbaka, då plötsligen högljudda rop och skott kommo honom att vända sig om. — Hvad står på? frågade han. Ett härskri, som uppgafs af de hans trupper tillbakadrifvande fransmännen, var det enda svar han fick. Blächer kunde ej förfoga öfver tillräckliga krafter att bjuda fienden spetsen. Indragen uti strömmen af de flyende, störtade han till fots, med värjan i hand, längsefter alln och ut genom den stora gallerporten. Men nere på den förnämsta gatan i Brienne fann han äfven ryssarne och tyskarne stadde på återtåg. Slutligen kom Ney: fördämningen var bruten. Den preussiske generalen intogs af förskräckelse, han återvände och sökte tillstänga slottsporten; han tyckte sig innesluten emellan tvänne vågor, som hotade att hvälfva