åt sidan, min fiendes arm och inträngde i hans
bröst. Ännu i detta ögonblick tycker jag mig
förnimma hans dödsskri.
Jag visste ej huru många jag hittills dödat;
men detta mord, verkstäldt af mig ensam, upp-
väckte i mitt hjerta en underlig känsla —- jag
nästan afskydde mig sjelf. Jag tyckte mig
vara en lönnmördare; och gripen af fasa, flydde
jag bort ifrån liket. Såsom jagad af furierne,
störtade jag efter mina kamrater som i slottet
bemäktigade sig hvad de allierade der ej hun-
nit plundra. -
Blicher hade med knapp nöd lyckats undgå
att jemte de sex officerare, som utgjorde hans
stab, falla i våra händer. Under striden öf-
vervakade han försvaret af staden och artille-
riets passage genom Brienne; han visste att
kejsaren stod nästan midtemot honom eller nå-
got åt höger och han misstänkte ej det djerfva
anfall som vi skulle försöka från slottets bak-
sida. Å gräsvallen framför slottet utdelade
han sina befallningar och gladde sig just öf-
ver att Napoleon drog sig tillbaka, då plötsli-
gen högljudda rop och skott kommo honom att
vända sig om.
— Hvad står på? frågade han.
Ett härskri, som uppgafs af de hans trup-
per tillbakadrifvande fransmännen, var det enda
svar han fick. Blächer kunde ej förfoga öfver
tillräckliga krafter att bjuda fienden spetsen.
Indragen uti strömmen af de flyende, störtade
han till fots, med värjan i hand, längsefter
alln och ut genom den stora gallerporten.
Men nere på den förnämsta gatan i Brienne
fann han äfven ryssarne och tyskarne stadde
på återtåg. Slutligen kom Ney: fördämningen
var bruten. Den preussiske generalen intogs
af förskräckelse, han återvände och sökte till-
stänga slottsporten; han tyckte sig innesluten
emellan tvänne vågor, som hotade att hvälfva