he
DEN HVITA KOKARDEN.
Af LOUIS ULBACHE.
(Öfversättning af PEHR EDVIN STENFELT.)
(Forts. fr. föreg. n:r )
Såsom alla gamla soldater, vill jag gerna be-
rätta. Men ni täcktes förlåta mig att jag be-
skrifver våra operationer på ett vis som skulle jag
föreställa mig att ni hade en strategisk karta i
hufvudet. Jag är emellertid öfvertygad om att
ni någorlunda känner till Brienneslätten? Nå-
got kuperad, utbreder den sig mellan skogarne
och floden Aube samt kan åt Troyessidan stän-
gas af en linie, dragen ifrån Maizieres till
Saint-Lger och genomskärande den lilla kö-
piogen Perthes.
Det är just denna linie vi skulle uppdraga,
under det att Napoleon åtog sig att stänga
vägen på andra sidan om Brienne.
I tätt slutna kolonner aftågade vi. Vid första
trumhvirfveln vände jag hufvudet mot byn.
Farväl! hviskade jag; men utan att be-
höfva anse3 fallen för skryt, kan jag tryggt
påstå, att i detta afskedsord låg mera glädje
och hopp än sorg och fruktan.
Mitt bjerta klappade; men dess slag utmärkte
endast hastigheten af vår marsch.
Det ögonblick, som föregår det första hand-
gemänget, är — att dömma efter hvad jag i
denna stund sjelf erfor — af hög betydelse.
Man känner med sig sjelf att man är ansvarig
för en lycklig utgång af det hela; man reson-
nerar icke mera, man gör sig ej vidare någon
rökning på lifvet; man inträder i en ny verld,
man finner sig stå såsom en medlare mellan de
ärorika döda och de lefvande, af hvilka man
kanske skall blifva begråten. Man samman-
förer hos sig allt, men tycker sig representera