he DEN HVITA KOKARDEN. Af LOUIS ULBACHE. (Öfversättning af PEHR EDVIN STENFELT.) (Forts. fr. föreg. n:r ) Såsom alla gamla soldater, vill jag gerna berätta. Men ni täcktes förlåta mig att jag beskrifver våra operationer på ett vis som skulle jag föreställa mig att ni hade en strategisk karta i hufvudet. Jag är emellertid öfvertygad om att ni någorlunda känner till Brienneslätten? Något kuperad, utbreder den sig mellan skogarne och floden Aube samt kan åt Troyessidan stängas af en linie, dragen ifrån Maizieres till Saint-Lger och genomskärande den lilla köpiogen Perthes. Det är just denna linie vi skulle uppdraga, under det att Napoleon åtog sig att stänga vägen på andra sidan om Brienne. I tätt slutna kolonner aftågade vi. Vid första trumhvirfveln vände jag hufvudet mot byn. Farväl! hviskade jag; men utan att behöfva anse3 fallen för skryt, kan jag tryggt påstå, att i detta afskedsord låg mera glädje och hopp än sorg och fruktan. Mitt bjerta klappade; men dess slag utmärkte endast hastigheten af vår marsch. Det ögonblick, som föregår det första handgemänget, är — att dömma efter hvad jag i denna stund sjelf erfor — af hög betydelse. Man känner med sig sjelf att man är ansvarig för en lycklig utgång af det hela; man resonnerar icke mera, man gör sig ej vidare någon rökning på lifvet; man inträder i en ny verld, man finner sig stå såsom en medlare mellan de ärorika döda och de lefvande, af hvilka man kanske skall blifva begråten. Man sammanförer hos sig allt, men tycker sig representera