DEN HVITA KOKARDEN.
är Af LOUIS ULBACE,
(Öfversättning af PER EDVIN STENFELT.)
(Forts. fr. föreg. r:r)
Knoappt hade vi kommit. ut i sällskap med
kyrkoherden, hvilkens ifver vi sökte på allt
sätt stäfja — ty ban. ville rödvändigt springa
fram till kejsaren — förrän vi fingo se gene-
ralstaben och Napoleon sjelf på den öppna
platsen i midten af byn. Folket skockade sig
omkring honom och sträckte sina armar emot
honom: Hans häst var löddrig; hvad honom
sjolf angår, visade han-ett orubbligt lugn, och
hans. blick aade ett egendomligt uttryck af
tillfredsställelse. -
Innan han steg af hästen, utdelade han åt-
skilliga. ordre3. Officerars skickades än hit än
dit. Striden skulle börjas genast; det var ej
tid till någoa hvila. Kejsaren, likasom Frank-
rike, befann sig i en högst betryckt ställning;
kar ansåg sig ej ha en sekund att förlora.
Pastor Henriot hade till sluts smugit sig
ifrån 033 och trängt sig fram genom den täta
meaniskohopen. Han stannade ej, förrän han
kunde vidröra kejsarens stigbygel.
— Ers majestät... ers majestät! stammade
han.
Som han stod alltför nära hästen, gjorde
Napoleoa en rörelse med handen, för att för-
må honom att maka sig undan. Pastor Hen-
rigt fastade denna hand och kysste den smuts-
bastäskta handsken. - Napoleon kastade ögonen
på honom. .
— God dag, herr kyrkoherde, god dag, sade
han. l
Er; majestät ... käoner väl ieke igen
mig?