jag sedan en gång skall upprepa. Men det
mest talande har jag ännu icke sagt. Jag vill
så gerna vara en hjeltinna och jag känner väl
att jag blott är en qvinna. Dörren hade knappt
hunnit tillslutas efter er, förrän jag brast i
gråt... såsom ett barn. Min morbror blef oro-
lig; och jag, som erfor de bittraste samvets-
förebråelser, beslöt mig till sist för att följa
er och bringa er lycka ... äfvensom, tillade
hon med ett imponerande leende, för att få
se, huru det i sjelfva verket tillgår vid dessa
slagtningar, om hvilka vi, qvinnor, ha så obygg-
liga föreställningar... Nåväl, jag har nu satt
min plan i verket, jag har redan något be-
grepp om huru det går till i krig, och jag är
lugn.
— Men ni kan inte qvarstanna här, Valen-
tine!
— Hvarför inte? Det blir svårt att i mor-
gon återvända till Troyes. Kanonkulorna skola
ej rigtas mot kyrkan; der kan jag uppeaålla
mig och bedja. Kyrkoherden skall stänga igen
portarne om mig, ifall det behöfs. Antag, att
jag bott sedan min barndom här i byn, att jag
tortfarande vistats hos min sköterska... ack!
hon är nu död, stackars menniska!
— Huru kunde er morbror gifva sitt sam-
tycke till denna resa?
— Vi ha varit en smula olydiga mot honom,
min far, eller huru?... För öfrigt vet mor-
bror mer än väl, att om ni, Maurice, stupade,
skulle också jag dö. Tala nu icke mera härom.
— Mina vänner, inföll pastor Henriot, vi
ha här en tapper yngling, som i dag tillryg-
galagt en lång väg till fots... må vi låta
honom gå till hvila. Tiden lider; vi ba redan
hunnit ett godt stycke in på natten... Jag
för min del ämnar göra en mspektionsprome-
nad genom byn... detta erinrar mig om den
tid, då jag på qvällarne inspekterade sofrum-