VWerldens största jernväg.
Avägabringandet af en direkt jernvägs-
förbindelse mellan New-York och San Fran-
cisko eller mellan Atlantiska Oceanen och
Stilla hafvet är ett företag, öfver hvilket
nordamerikanarne med rätta äro stolta, och
om hvars framåtgående de transatlantiska
tidningarne dagligen meddelat nya underrät-
telser. Jernbanan genom det nordameri-
kanska fastlandet från Newyork till San
Francisko skall under alla förhållanden blifva
en af de märkligaste i hela verlden. Det
finns ingen annan jernbana, vid hvars an-
läggande man haft att kämpa med liknande
lokala svårigheter, och ingen, som är så rik
på de mest storartade kontraster. För kort
tid sedan meddelades den underrättelsen
att skenor blifvit utlagda ända till högsta
spetsen af Rocky mountains (Klipp-bergen),
och nu hafva vi redan för oss en skildring
af bantågets första färd öfver Sierra Neva-
das snöbeklädda toppar, hvilka skilja Kali-
fornien från Nevadas på silfver rika slätter.
Vi återgifva här denna intressanta skildring:
Hvilka svårigheter man haft att besegra för
att kunna öfverskrida dessa berg, framlyser bäst
af den beskrifning öfver sjelfva färden, som vi
finna i San-Francisco-tidningen Alta Califor-
nia och hvilken vi hufvudsakligen skola följa.
Färden begynte i Sacramento City den 17 juni.
Doftande tropisk sommar herrskade i guldsta-
tens hufvudstad. Orleanderträd med sina lysande
röda blommor, rosor af alla färger, ofta till hälf-
ten döljande menniskoboningarsa, jättehöga fuch-
sier, som slingra sig uppför murarna, möta ögat
yfver allt; man tror sig förflyttad till New-Or-
leans med dess ständigt grönskande träd och
magnoliablommor. ,
Bantåget, hvars konduktör är den verldsbe-
ante George Wood, rör sig framåt öfver Ni-
sholson-platsen, förbi de ännu icke fullbordade
ätteverkstäderna för Central-Pacific-banan, längs
Sacramentodalen. Vid östra horisonten resa sig
Sierra Nevadas kolosser, höljda i ett blått töc-
sen, mot hvilket de snöbetäckta topparne bilda
n praktfull kontrast. Solens strålar återkastas
wu dem i de mångfaldigaste färger; den ena
petsen gnistrar likt ett isberg i opalens alla
ärger, den andra liknar en i finaste rödt genom-
skinlig jättemussla, en tredje synes glänsande
vit som drifvet silfver. Trakten vid bergsked-
nns fot ligger helt öppen; blott några få träd
ich hyddor äro synliga.
Tåget går vidare, bergspetsarne vika undan,
1ettan blir allt mera tryckande, de präktiga