DEN HVITA KOKARDEN.
Af LOUIS ULBACH.
(Öfversättning af PRHR EDVIN STENTBLT.)
(Vorts. fr. föreg. n:r)
En liten skog:dunge, belägen vid sidan, dolde
dessa eldar för fionder, som, efter hvad man
sade, hade besatt Brienue. Mina kamrater sökte
sig med det första en hviloplats; men jag fort-
for att gå. Mitt hjerta, som varit tungt och
kallt såsom ett marmorblock, började nu åter
lifligt klappa. Jag iatogs hastigt af tacksam-
het mot försynen, som sålunda förverkligat min
och min fars Ööaskan. Men min förtjusning,
min rörelse skalle stiga till en ännu högre
grad.
Under hvarje menniskas lif, huru lugnt det
än må framflyta (och mitt har varit särdeles
fritt från äfventyr och stormar) inträffa någon-
gång händelser af en slående dramatisk effekt.
Jag inträdde i byn, som var mig så väl bekant
och styrde mina steg åt prestgården. Kyrkan
var upptagen af staben; man sjöng icke denna
natt Domine, salvum fac imperatorem. Några
lyktor, upphängda här och der på pelarne, halm
utbredt öfver golfvet, eu post utanför porten
och eldar tända på kyrkogården — se der taflan.
Jag betraktade den och erinrade mig dervid
Valentines första nattvardsgång. Jag kom ihåg
de högtidligt ringande klockorna, den festligt
rydda kyrkogården, min älskade syster, som
vitklädd framträdde till altarrunden, fader Cer-
bonnet, hvilken vid detta tillfälle fann sig för-
anlåten att anropa förnuftets gudinna, och mig
sjelf, hura jag grät af enthousiasm, kärlek, be-
rusning. Huru mycket hade icke föräudrats
sedan dess!
Pastorsbostäl!et var deremot sig temligen likt.