MMMM
Min far hade efter en omfamning, den sista,
dragit sig undan och försvunnit bland hopen.
Jag lät mina ögon irra omkring, för att finna
honom; men i detsamma ljöd trumman till
tocken att marschen skulle begynnas, och jag
såg honom icke mera på en stund.
När vi hunnit till S:t Jacques, blef han åter
synlig och nalkades mig. Jag lutade mig intill
honom för att höra hvad han ville anförtro mig.
Det var det sista afskedet.
— Om du kan komma till pastor Henriot,
sade han till mig, så blir du väl emottagen...
Framför till honom min helsning!
— Jag smålog. Den hederlige mannen skrat-
tada högt och vände mig hastigt ryggen. Jag
såg honom ställa sig ett stycke ifrån 0s3 och
taga upp sin näsduk för att aftorka sina tårar.
Allt hvad han kunnat göra, utan att förråda
någon svaghet, hade han gjort.
VILL
Hvilken sorglig anblick företedde icke de
första byar och köpingar, vi passerade! Kriget
åtföljes, likasom alla landsplågor, af vissa symp-
tomer, en feber, ett slags blekhet, som bemäk-
tigar sig allt och alla. Husen voro i allmänhet
stängda, endast några beboddes fortfarande af
orkeslösa gubbar och gummor. Man hade bort-
fört alla möbler och husgerådssaker. Ingen
rök uppsteg ur skorstenarne, stallen voro tomma;
öfverallt herrskade en tystnad, som endast då
och då stördes af de ljud, vinden eller regnet
åstadkommo.
Kusten, som i närheten af Troyes bestod af
hvitaktig lerjord, var hemsk att skåda. Vi tyckte
oss här och der se samlingar af ben och det
föreföll oss som om snön, hvilken omvexlade
med regnet, bildade svepdukar på olika ställen