— Jag vet icke; jag begifrer mig dit, de
man strider.
Valentine reste sig hastigt upp, rodnaden för
svann från hennes ansigte, och hon utsträckt
ena handen med en befallande min. Jag så
hennes läppar darra, hon lyckades med möd:
tillbakahålla ett anskri. Sedan hon derefte
långsamt återtagit sin plats, stammade ho!
dessa ord:
— Hvarför går ni ut i kriget?
— Emedan jag ej har rättighet att skon:
mitt lif.
— Men er far?
— Han delar min åsigt...
— Men...
Hon afbröt sig sjelf för ett ögonblick, me:
sedan fästade hon sitt mörka, strålande ög
på mig och sade okonstladt:
— Men jag?
Uti dessa två ord och i den ton, hvarmet
de utsades, låg någonting mer än en kärleks
förklaring. Jag kände också inom mig en obe
skriflig fröjd; men jag var beredd på att gör:
stora uppoffringar.
— Ni, Valentine — ni gillar ju också mit
beslut?
— Nej, utbrast hon häftigt, aldrig!
— Ni skall sedan inse att jag handlar rätt
— Nej, hvarken sedan eller nu. Ert tilltag
är en galenskap! Inbillar ni er kanske, att n
derigenom skall rädda fäderneslandet?
— Tänk om hvar och en resonnerade så!
— Hvad är det väl som drifver er till denn:
uppoffring? — Ni älskar ju icke kejsaren och
är för öfrigt ej skapad till soldat?
— Jag uppoffrar egentligen ingenting; Jag
vill derigenom att jag går ut i striden görs
mig förtjent af alla deras ömhet, som jag sjel
håller af.
— Sade ni allas ömhet?