Med hvilka bittra känslor var det ej vi an-
trädde återmarschen! Vi förde med 03s en stor
mängd sårade och vi visste att en elakartad
tyfus härjade bland dem, vi lemnat qvar. Un-
der vägen råkade vi desertörer, flyktingar, som
gråtande bådo oss om en allmösä. När man
arresterade dessa unga män, som fruktade att
bli ärkobuserade, slogos de som lejon; och jag
kan intyga, ätt jag kännt många, som vid ett
eller annat tillfälle deserterat, men hvilka se-
dan bevisat sig vara riktiga hjeltar. De ville
visserligen dö för Frankrike; men de ville ickå
offra sig åt denna bedrägliga stjerna, hvilken
sjönk alltmer mot.horizonten.
Det är icke min mening att, då jag omtalar
mina egna lefnadsöden, lemnä er en fullständig
skildring af dessa sorgens och eländets tider;
jag vill vara kort.
I December månad 1813 återkom jag till
Troyes, ock den 1 januari 1814 beträddes Frank-
rikes jord af fiendtliga armåer. .
Ack! om ni någonsin underskattat fosterlands-
kärleken, denna på sätt och vis sjeltviska känsla,
som dock är naturlig och nödvändig, och hvil-
ken man någongång försmår, hängifvande sig
åt den utopiska ideen af ett allmänt brödra-
skap, af ett enda stort fädernesland, mensklig-
heten, så läs om igen 1814 års bistoria, fråga
ärren, som ännu bära vittne om våra sår, och
jag försäkrar er att ni ej skall finna att vi
gjort oss ovärdiga att kallas mezniskor, för det
vi i främsta rummet ihågkommo att vi voro
fransmän.
Herr Gouault satte sig i spetsen för en ko-
mit; som skulle bestyra om stadens försättande
försvarstillstånd. Han besökte prefekten, herr
Daffarebi och träffade hos honom grefve de
Sgur, en herre, hvilken blifvit skickad af ve-
derbörande för att upprätthålla modet hos be-
olkningen i de östra departementen. Denhe