Med hvilka bittra känslor var det ej vi anträdde återmarschen! Vi förde med 03s en stor mängd sårade och vi visste att en elakartad tyfus härjade bland dem, vi lemnat qvar. Under vägen råkade vi desertörer, flyktingar, som gråtande bådo oss om en allmösä. När man arresterade dessa unga män, som fruktade att bli ärkobuserade, slogos de som lejon; och jag kan intyga, ätt jag kännt många, som vid ett eller annat tillfälle deserterat, men hvilka sedan bevisat sig vara riktiga hjeltar. De ville visserligen dö för Frankrike; men de ville ickå offra sig åt denna bedrägliga stjerna, hvilken sjönk alltmer mot.horizonten. Det är icke min mening att, då jag omtalar mina egna lefnadsöden, lemnä er en fullständig skildring af dessa sorgens och eländets tider; jag vill vara kort. I December månad 1813 återkom jag till Troyes, ock den 1 januari 1814 beträddes Frankrikes jord af fiendtliga armåer. . Ack! om ni någonsin underskattat fosterlandskärleken, denna på sätt och vis sjeltviska känsla, som dock är naturlig och nödvändig, och hvilken man någongång försmår, hängifvande sig åt den utopiska ideen af ett allmänt brödraskap, af ett enda stort fädernesland, menskligheten, så läs om igen 1814 års bistoria, fråga ärren, som ännu bära vittne om våra sår, och jag försäkrar er att ni ej skall finna att vi gjort oss ovärdiga att kallas mezniskor, för det vi i främsta rummet ihågkommo att vi voro fransmän. Herr Gouault satte sig i spetsen för en komit; som skulle bestyra om stadens försättande försvarstillstånd. Han besökte prefekten, herr Daffarebi och träffade hos honom grefve de Sgur, en herre, hvilken blifvit skickad af vederbörande för att upprätthålla modet hos beolkningen i de östra departementen. Denhe