befria sia kamrat, blcfvo omkring 20 häktade. — Öfverbufvud är d:t mycket orolist i Quartier Latin, alltsedan Lyktan toze i beslag, och bvarje affon gör man der demonstrationer till förmån för Rochefort, En annan korrespondent beskrifver uppträdet i Sorbonre utförligare och mera dramatiskt. Redan före utdelnivgen i dag — säger nan — voro gymnasisterna i en mycket upprö:d sionen. stämning. Når plötsligt trummorna rördeg, !jöd från sila bänkar: såbål bvad är det? Då hördes en stämma: edet är visst Canarobert! och när isamma ögonblick dörrarne ti!l salen öppnades och marskealkon verkligen inträdde, blef han mottag:n med den mest ystra munterhet och gapskratt skallade från alla bänkar. Den kejserlige prinsen — hbvilken undervisnivgsministern Duruy gick till mötes och som bar hederslegionens stora band öfver pin sammetsjacka — blef mottagen med mycken köld; intet lefverop hördes, men lugnet blef icke heller stördt. eMedan herr Duruy höll sitt inledningetal, som från början till slut var bara smicker åt kejsaren, gåfvro gymnasisterna ej något tecken till bifall. Detsamma var förhål:andet medan vice-rektorn höll det vsnliga talet på latin; deremot när han uttalade ordet .Napoleoname hvisslades på alla sidor. D:ttilis bade dock församlingen förhållit sig temligen stilla; men rär det kom ull prisutdelningen och den unae Pelletan, son af den bekante deputeraden och oppositiousmannen, pvämrdes våsom pristagare, uppgåfvo kamraterna ett riktigt jubelrop. När deretter den uoge C. Cavaignac, son af förre presidenten i r: publiken eller rättare chefen för dess verkställande makt, Eu; Cae Cavaignac, erhöll ett acceessit, blefvo bifallsyttringarna ännu starkare, och när ännu ett pris blef honom tillerkändt, bröt en väldig bifallsstorm lös, hvilken varade omk:ing 5 mizuter, otktadt närvaron af den kejserlige prisen, rom bärvid såg helt förbluffad ut. Det var en märkvärdig scen. Duruy varöt blek och Csnrobert (hvilken, som bekant, vid statskuppen 1851 lät skjuta på de oskyldiga krämarne å Boulevard Mont-martre) tog en mycket grym upp2yn. sÅ0då våldsammare blef den åt den unge Cavaignac egnade bifsllsatormen, vär denne icke steg upp från sin plats, för ett mottaga sitt pris ur ministerns händer och man erfor att ban bade svarat den, som var ekicksd att föra bonom fram till min!stern: Jag vill icke låta prisvclöna mig af ministern, och det i närvaro af den kejserliga priosena. Nu erhöll den unge Duruy (son af undervisningsministern) också ett pris. Härvid hördes allmän hvissliog, men gom öfvergick till ny bifallsstorm när den uvge Cavaigoac, erhöll ännu ett pris. När slutiigen hr Du:uy upplöste sammankomsten, ropade en af de närvarande: slefve prinaen!s Djup tystnad var första svaret; efter några sekunder följde bandklappningar, men afbrutna af förfärligt Lvisslande. Så slutades denna bögtidlighet. — Vicerektorn var så gripen af händelserna, att han glömde ain gamla plägsed att låta biuda förfriskDingar åt professorerna (glacen var dock i ordning), hvadan dess, nära att förgås af törst, måste begifva tig på de närliggande kafsrna. Ehuru oväsendet inne i Sorboune var oerbördt, så gick det dock ånnu värre till utanför. Man bäktade der en student som frågade en polisman om Icke Henri Rochefort också hade fått något pris. I Quartier Latin råder raturligtvis den största fröjd öfver händelserna i Sorbonne, och de hafva satt Rochvfort och Lyktan helt och hållet iskuggana.