— Vi äro födda i Champagne... alldeles såsom ni... — Såsom jag, det är sannt... farväl, herr Maurice. Jag har med flit ställt så till, att detta samtal kunnat ega rum ute i fria luften; ty alla väggar hafva öron... Vi förblifva vänner, eller hur... min unge fiende? Herr Gouault, som vid detta tillfälle visade mig en vänskap, en sympati, som jag aldrig förmärkt hos honom, tycktes ha god lust att omfamna mig, då vi skiljdes. Jag helsade på horom ödmjukt, döljande, så godt jag kunde, den djupa smärta, han tillfogat mitt hjerta. Jag måste ju antiogen afstå från Valentine eller vänta att slumpen skulle göra henne till min maka; och tillika måste jag för framtiden med mina egna sorger blanda de farhågor, som herr Gouaults oförsigliga konspirerande ingaf mig. Jag bade bort från och med denna dag umgås mycket mindre förtroligt med Valentines morbror; ty det svalg, som skiljde denne krigare i Condes arm från oss, bade ju blifvit ännu mera vidgadt. Men i stället besökte jag hans hus dubbelt så ofta som förr och var artigare än någonsin emot honom, för att beviså att jag ej hyste något agg till honom, och i främsta rummet för att träffa hans systerdotter samt gifva akt på hvad som försiggick omkring henne. Jag befarade att den belöning, jag försmått, skulle bli erbjuden någon annan. Herr Gouanlt bodde i hörvet af Templeoch Croncels-gatorna. Huset var stort och vackert, och det fanns en inkörsport åt hvardera gatan. Ännu i dag står denva byggnad qvar. Porträtter af förfädren prydde väggarne i salongen. Familjen Gouault tillhörde adeln i Champagne, och ätten hade blifvit nobiliserad år 1698, Å dess vapensköld såg man på him