— Vi äro födda i Champagne... alldeles
såsom ni...
— Såsom jag, det är sannt... farväl, herr
Maurice. Jag har med flit ställt så till, att
detta samtal kunnat ega rum ute i fria luften;
ty alla väggar hafva öron... Vi förblifva vän-
ner, eller hur... min unge fiende?
Herr Gouault, som vid detta tillfälle visade
mig en vänskap, en sympati, som jag aldrig
förmärkt hos honom, tycktes ha god lust att
omfamna mig, då vi skiljdes. Jag helsade på
horom ödmjukt, döljande, så godt jag kunde,
den djupa smärta, han tillfogat mitt hjerta.
Jag måste ju antiogen afstå från Valentine
eller vänta att slumpen skulle göra henne till
min maka; och tillika måste jag för framtiden
med mina egna sorger blanda de farhågor, som
herr Gouaults oförsigliga konspirerande ingaf
mig.
Jag bade bort från och med denna dag um-
gås mycket mindre förtroligt med Valentines
morbror; ty det svalg, som skiljde denne kri-
gare i Condes arm från oss, bade ju blifvit
ännu mera vidgadt. Men i stället besökte jag
hans hus dubbelt så ofta som förr och var
artigare än någonsin emot honom, för att be-
viså att jag ej hyste något agg till honom,
och i främsta rummet för att träffa hans sy-
sterdotter samt gifva akt på hvad som försig-
gick omkring henne. Jag befarade att den be-
löning, jag försmått, skulle bli erbjuden någon
annan.
Herr Gouanlt bodde i hörvet af Temple- och
Croncels-gatorna. Huset var stort och vackert,
och det fanns en inkörsport åt hvardera gatan.
Ännu i dag står denva byggnad qvar.
Porträtter af förfädren prydde väggarne i
salongen. Familjen Gouault tillhörde adeln i
Champagne, och ätten hade blifvit nobiliserad
år 1698, Å dess vapensköld såg man på him-