gonting som grumlade hennes själ. Hon gick
såsom en bland dessa, af antikens skalder be-
fjungna; gudinnor, skingrande; så snart hon vi-
sade sig, alla moln. De som icke kände henne
funno henne alltför allvarlig; men vi visste att
hennes sinhe vär sådant ett fader- och moder-
löst barns bör och måste vara. För öfrigt in-
verkade på henne i viss mån hennes morbrors
dysterhet; som är lätt förklarlig, då man tager
i betraktande hans åsigter och de förhållanden
under hvilka han lefde. I Valentine återspeg-
lades sålanda på sätt och vis den kejserliga
ärans mörka sida och det hotade fosterlan-
dets oro.
När jag frammanar hennes bid och betraktar
denna, känner jag ett ictryck, svårt att be-
gkrifva. Jag tycker mig öfversvämmas af ljus;
ett mildt skimmer, och mitt minne försjunker
deri. Göt narf af mig, min vän, om ni vågar
det; jag har icke ett enda porträtt af henne;
men denna siden-kokard framställer för mina
ögon en trogen afbildring utaf hennes anlete.
Jag iublandar i min dröm hennes ider, hennes
tankar, och allt finner jag sammanfördt i detta
band utan fläck, som jag fått af henne, som hon
sammänvikit på detta sätt, och som tyckes mig
bära prägeln af hennes hjertas renhet.
. Hon var tjugu år och jag tjugafam; och ännu
hade vi ej utbytt ett enda ord, som uttryckte
en innerligare ömbet än den syskon oftåst hysa
för hvarann. Detta kom sig ej deraf att jag
hade lätt för ätt beherrska mina känslor; men
Valentine var oåtkomlig för passionernpa, hona
var född till segrariona; och jag måste strida
och tiga. Jag hade under loppet af några år
lidit mycket; jag hade många gånger biifvit
förbittrad på mig sjelf för det att jag ej vågade
säga till herr Gouault:
— Jag älskar Valentine; gif mig henne eller,
rättare, låt mig få henne tillbaka.