— Huru långt ha vi hunnit, mitt barn?... Katekesen? ... — Hon anammade i går för första gången nattvarden, sade min far. — Jaså, det vigtigaste steget är således taget... Hvad hennes åsigter vidkommer, tror jag att jag fordrat nästan för mycket af er, eller huru, Cerbonnet? — Det har ej varit lätt att uppfylla er önskan ..., men vi ha gjort vårt bästa. Vi ha utsått några frön; nu blir det er sak, min herre, att vårda de späda plantorna, så att de blomma och bära frukt. Det låg en viss ironi i dessa ord. Min far var mot sin vilja en smula orolig och derjemte stött deröfver att herr Gouault så der hastigt begynte utforska den unga flickans tänkesätt. Han såg häri en början till en söndring, hvilken han fruktade mera än någon annan olycka. Hr Gouault smålog; den mot honom rigtade piken hade ej undgått hans uppmärksamhet. han Ni är således fortfarande jakobin? sade an. . — Och ni, min herre, fortfarande rojalist? — Jag kommer från Ryssland, snödrifvornas land; det är ej der man lär sig glömma den hvita färgen. Icke heller har jag tröttnat vid landsflykten; men general Bonaparte... — Säg kejsaren, inföll min far något försmädligt. — General Bonaparte tvingar oss ej numera att ströfva omkring såsom uthungrade vargar på de frusna landsvägarne. Jag begagnar mig af den tolerans, som gjort sig gällande, utan att derföre tacka någon menniska... Min fru var icke i stånd att få några mode-journaler derborta, och dessutom... tänkte jag på detta barn... Derför har ni mig nu åter här. Andra kola komma efter mig... kanske snart nog.