— Huru långt ha vi hunnit, mitt barn?...
Katekesen? ...
— Hon anammade i går för första gången
nattvarden, sade min far.
— Jaså, det vigtigaste steget är således ta-
get... Hvad hennes åsigter vidkommer, tror
jag att jag fordrat nästan för mycket af er,
eller huru, Cerbonnet?
— Det har ej varit lätt att uppfylla er ön-
skan ..., men vi ha gjort vårt bästa. Vi ha
utsått några frön; nu blir det er sak, min
herre, att vårda de späda plantorna, så att de
blomma och bära frukt.
Det låg en viss ironi i dessa ord. Min far
var mot sin vilja en smula orolig och derjemte
stött deröfver att herr Gouault så der hastigt
begynte utforska den unga flickans tänkesätt.
Han såg häri en början till en söndring, hvil-
ken han fruktade mera än någon annan olycka.
Hr Gouault smålog; den mot honom rigtade
piken hade ej undgått hans uppmärksamhet.
han Ni är således fortfarande jakobin? sade
an. - .
— Och ni, min herre, fortfarande rojalist?
— Jag kommer från Ryssland, snödrifvornas
land; det är ej der man lär sig glömma den
hvita färgen. Icke heller har jag tröttnat vid
landsflykten; men general Bonaparte...
— Säg kejsaren, inföll min far något för-
smädligt.
— General Bonaparte tvingar oss ej numera
att ströfva omkring såsom uthungrade vargar
på de frusna landsvägarne. Jag begagnar mig
af den tolerans, som gjort sig gällande, utan
att derföre tacka någon menniska... Min fru
var icke i stånd att få några mode-journaler
derborta, och dessutom... tänkte jag på detta
barn... Derför har ni mig nu åter här. Andra
kola komma efter mig... kanske snart nog.