Fransmännen och ordens
väsendet.
I franska lagstiftande församlingen egde
nyligen en diskussion rum i anledning aj
några fall af förnuftiga menniskors inspär-
rande på dårhus. Derunder omtalades en
soldat Hamon, som hade deltagit i nuva-
rande kejsarens försök att uppvigla garniso-
nen i Strassburg mot Ludvig Filips rege-
ring, och hvilken sedan blifvit å dårhus
insatt. Oppositionsmännen påstå emellertid
att karlen är klok; och engelska tidningen
The Morning Star:s Pariserkorrespondent,
som i en artikel vidrör detta ämne, hyser
den åsigten att, om Hamon är galen, då är
också hela franska nationen dårhusmässig.
Hörom hvad han säger i den berörda
artikeln:
Alltsedan frågan om vansinnigas vårdande var
föremål för öfverläggning i lagstiftande försam-
lingen, har jag gång efter annan frågat mig sjelf,
om jag icke, bosatt som jag är i Paris, befin-
ner mig omgifven af en befolkning utaf dårar,
som gå lösa, och huruvida ej denna bufvudstad
i sjelfva verket är ett ofantligt Bedlam). In-
rikesministern uppgifver såsom sin fulla öfver-
tygelse att Hamon är tokig och bör hållas in-
stängd, emedan han, efter att ha riskerat sitt
lif i affären vid Strassburg, ansåg sig vara berät-
tigad till en orden och var nog envis att icke
mindre än sjuttiotvå gånger derom anhålla.
Ifall detta utgör ett tillräckligt bevis om att
mannen är galen, torde det bli, snart sagdt,
omöjligt att framvisa en fransman, som icke
under en eller annan period af sitt lif varit be-
häftad med en dylik mani, och svårt att finna
någon som i närvarande stund är fullkomligt fri
från samma sjukdom. Jag för min del känner
personer som varit hardt nära att bli tokiga
emedan de fått sin anhållan om en utmärkelse
af ifrågavarande slag blott en gång afslagen,
och detta vid fall då denna belöning varit väl-
förtjent. Det finnes icke en fransman, hvilkens
lefnadsdröm ej är en ordensdekoration och som
icke sträfvar derefter, äfven om han ej form-
ligen derom anhållit. Hoppet om att få bära
den röda bandstumpen drifver läkaren till att
egna 10 å 135 år till en lönlös och derjemte
högst obehaglig praktik, den akademiska lära-
ren att med stor möda utarbeta nya läroböcker
och göra resor omkring i landet, för att inspek-
tera elementarläroverken, hvilka resor, det är
sarnt, betalas af staten, men för hvilka han ej
erhåller annan belöning än den som ligger i
förespeglingen af en ordensstjerna; litteratören
att skrifva artiklar till försvar för regeringens
åtgärder, hvilket arbete han med glädje upp-
offrar blott för att närma sig det mål, han anser
högst, rättigheten att fästa det röda bandet i sitt
knapphål; vetenskapsmannen att hålla föreläs-
ningar på Hotel de Ville inför fullsatt salong
äfvenledes utan annan ersättning än den angifna
— ja, det skulle upptaga många spalter att upp-
räkna alla de värdefulla tjenster som innevå-
narne här i landet gerna gratis bevisa regerin-
gen endast för den röda bandstumpens skull,
som man eljest gör så mycket narr af. — ——
Antag att en fransman uppgifvit allt hopp om
att erhålla det röda bandet, så är han likväl
ännu mån om att åtminstone komma i besitt-
ning af någon annan bröstprydnad, hvilken som
helst; och Kan tycker sig kunna blitva nöjd om
han blott finge ett chokoladfärgadt band såsom
innehafvare af S:t Helena-medaljen, eller ett
gult till kännetecken att han deltagit i den ki-
nesiska expeditionen eller ett rödt och hvitt till
påminnelse för hans landsmän om det mexikan-
ska fiaskot. Denna mani har också angripit
mån, som i afseende på intelligeng intaga den
högsta ståndpunkt. Hr Guizot till exempel är
Storkors af Hederslegionen, af Belgiska Leo-
polds-orden, Danska elefant-orden äfvensom Dan-
nebrogen, grekiska Frälsare-orden, persiska Sol-
och Lejon-orden, portugisiska Torn- och Svärds-
orden, sicilianska S:t Ferdinand-orden, toskan-
ska S:t Josefs-orden m. fl. Hr Guizot är dess-
ntom spansk grand af första klassen, och drott-
ningen önskade, såsom ett erkännande af hans
tjenster med afseende på hertigens af Montpen-
sier giftermål med heunes syster, utnämna ho-
nom till hertig af S:t Antonio, en heder, som
ministern emellertid afsade sig.
Bland framstående personer i Frankrike fin-
nas några få, som ha föraktat dessa utmärkel-
ser. På filosofen Viennets likkista såg man i
går endast tre stjernor. Herr Berryor har blott
en. Anda till år 1861 hade han städse undan-
bedt sig alla de ordnar, som erbjödos honom.
- ) Däårhus i London, hvars namn sedan blifvit
Asa a aha I Allo