Fransmännen och ordens väsendet. I franska lagstiftande församlingen egde nyligen en diskussion rum i anledning aj några fall af förnuftiga menniskors inspärrande på dårhus. Derunder omtalades en soldat Hamon, som hade deltagit i nuvarande kejsarens försök att uppvigla garnisonen i Strassburg mot Ludvig Filips regering, och hvilken sedan blifvit å dårhus insatt. Oppositionsmännen påstå emellertid att karlen är klok; och engelska tidningen The Morning Star:s Pariserkorrespondent, som i en artikel vidrör detta ämne, hyser den åsigten att, om Hamon är galen, då är också hela franska nationen dårhusmässig. Hörom hvad han säger i den berörda artikeln: Alltsedan frågan om vansinnigas vårdande var föremål för öfverläggning i lagstiftande församlingen, har jag gång efter annan frågat mig sjelf, om jag icke, bosatt som jag är i Paris, befinner mig omgifven af en befolkning utaf dårar, som gå lösa, och huruvida ej denna bufvudstad i sjelfva verket är ett ofantligt Bedlam). Inrikesministern uppgifver såsom sin fulla öfvertygelse att Hamon är tokig och bör hållas instängd, emedan han, efter att ha riskerat sitt lif i affären vid Strassburg, ansåg sig vara berättigad till en orden och var nog envis att icke mindre än sjuttiotvå gånger derom anhålla. Ifall detta utgör ett tillräckligt bevis om att mannen är galen, torde det bli, snart sagdt, omöjligt att framvisa en fransman, som icke under en eller annan period af sitt lif varit behäftad med en dylik mani, och svårt att finna någon som i närvarande stund är fullkomligt fri från samma sjukdom. Jag för min del känner personer som varit hardt nära att bli tokiga emedan de fått sin anhållan om en utmärkelse af ifrågavarande slag blott en gång afslagen, och detta vid fall då denna belöning varit välförtjent. Det finnes icke en fransman, hvilkens lefnadsdröm ej är en ordensdekoration och som icke sträfvar derefter, äfven om han ej formligen derom anhållit. Hoppet om att få bära den röda bandstumpen drifver läkaren till att egna 10 å 135 år till en lönlös och derjemte högst obehaglig praktik, den akademiska läraren att med stor möda utarbeta nya läroböcker och göra resor omkring i landet, för att inspektera elementarläroverken, hvilka resor, det är sarnt, betalas af staten, men för hvilka han ej erhåller annan belöning än den som ligger i förespeglingen af en ordensstjerna; litteratören att skrifva artiklar till försvar för regeringens åtgärder, hvilket arbete han med glädje uppoffrar blott för att närma sig det mål, han anser högst, rättigheten att fästa det röda bandet i sitt knapphål; vetenskapsmannen att hålla föreläsningar på Hotel de Ville inför fullsatt salong äfvenledes utan annan ersättning än den angifna — ja, det skulle upptaga många spalter att uppräkna alla de värdefulla tjenster som innevånarne här i landet gerna gratis bevisa regeringen endast för den röda bandstumpens skull, som man eljest gör så mycket narr af. — —— Antag att en fransman uppgifvit allt hopp om att erhålla det röda bandet, så är han likväl ännu mån om att åtminstone komma i besittning af någon annan bröstprydnad, hvilken som helst; och Kan tycker sig kunna blitva nöjd om han blott finge ett chokoladfärgadt band såsom innehafvare af S:t Helena-medaljen, eller ett gult till kännetecken att han deltagit i den kinesiska expeditionen eller ett rödt och hvitt till påminnelse för hans landsmän om det mexikanska fiaskot. Denna mani har också angripit mån, som i afseende på intelligeng intaga den högsta ståndpunkt. Hr Guizot till exempel är Storkors af Hederslegionen, af Belgiska Leopolds-orden, Danska elefant-orden äfvensom Dannebrogen, grekiska Frälsare-orden, persiska Soloch Lejon-orden, portugisiska Tornoch Svärdsorden, sicilianska S:t Ferdinand-orden, toskanska S:t Josefs-orden m. fl. Hr Guizot är dessntom spansk grand af första klassen, och drottningen önskade, såsom ett erkännande af hans tjenster med afseende på hertigens af Montpensier giftermål med heunes syster, utnämna honom till hertig af S:t Antonio, en heder, som ministern emellertid afsade sig. Bland framstående personer i Frankrike finnas några få, som ha föraktat dessa utmärkelser. På filosofen Viennets likkista såg man i går endast tre stjernor. Herr Berryor har blott en. Anda till år 1861 hade han städse undanbedt sig alla de ordnar, som erbjödos honom. ) Däårhus i London, hvars namn sedan blifvit Asa a aha I Allo