främmande land. Jag anförtror henne åt er;
drag försorg om hennes uppfostran. Måhända
kommer jag en dag åter; och då skall ni gifva
henne tillbaka åt mig; men om jag dör, utan
att få återse henne, låt henne bli er dotter.
Jag vill ej förelägga er mera än ett vilkor;
och som jag vet er vara ur stånd att bryta
en ed, fordrar jag af er ett heligt löfte att
bibringa henne kristliga och rojalistiska tänke-
sätt. Jag vet att ni tror mera på herr de
Robespierres högsta väsende än på vår Fräl-
sare Jesus Kristus, och att ni värderar repu-
bliken högre än ett monarkiskt styrelsesätt.
Det är således en uppoffring af era åsigter jag
vill ålägga er. Säg, går ni in på att bevilja
min begäran?
— Jag går in på alt hvad ni vill, svarade
min fader i glädtig ton, fastän han var böjd för
att gråta. Vi skola göra en riktig fröken af
den lilla medborgarinnan. Men gif nu också ni
akt på hvad jag säger: om barnet råkade
stanna hos mig för alltid, komme jag med tiden
i stort bryderi då ju hon blefve både gudlig
och rojalistisk. ?
— Om barnet stannar hos er, genmälde hr
Gouault med en viss melankoli, så anförtro åt
er son, som intilldess är såsom en äldre bro-
der åt henne och som enligt naturens ordning
skall öfverlefva er, att när hon hunnit tjugu år
ingjuta hos henne sådana tankar och grundsat-
ser som en hederlig man då kan fordra hos
en hederlig flicka. Och nu, farväl; jag vill
icke låta era jakobiner taga fatt mig; jag har
ett värf att utföra.
Det värf, hr Gouault syftade på, var hans
hämnd. När han var bosatt i Troyes, några
år före utbrottet af den stora revolutionen,
hade en gång i hans händer råkat ett bref,
gkrifvet till hans syster, som då ännu var
nästan barn. Brefvet var undertecknadt af en