främmande land. Jag anförtror henne åt er; drag försorg om hennes uppfostran. Måhända kommer jag en dag åter; och då skall ni gifva henne tillbaka åt mig; men om jag dör, utan att få återse henne, låt henne bli er dotter. Jag vill ej förelägga er mera än ett vilkor; och som jag vet er vara ur stånd att bryta en ed, fordrar jag af er ett heligt löfte att bibringa henne kristliga och rojalistiska tänkesätt. Jag vet att ni tror mera på herr de Robespierres högsta väsende än på vår Frälsare Jesus Kristus, och att ni värderar republiken högre än ett monarkiskt styrelsesätt. Det är således en uppoffring af era åsigter jag vill ålägga er. Säg, går ni in på att bevilja min begäran? — Jag går in på alt hvad ni vill, svarade min fader i glädtig ton, fastän han var böjd för att gråta. Vi skola göra en riktig fröken af den lilla medborgarinnan. Men gif nu också ni akt på hvad jag säger: om barnet råkade stanna hos mig för alltid, komme jag med tiden i stort bryderi då ju hon blefve både gudlig och rojalistisk. ? — Om barnet stannar hos er, genmälde hr Gouault med en viss melankoli, så anförtro åt er son, som intilldess är såsom en äldre broder åt henne och som enligt naturens ordning skall öfverlefva er, att när hon hunnit tjugu år ingjuta hos henne sådana tankar och grundsatser som en hederlig man då kan fordra hos en hederlig flicka. Och nu, farväl; jag vill icke låta era jakobiner taga fatt mig; jag har ett värf att utföra. Det värf, hr Gouault syftade på, var hans hämnd. När han var bosatt i Troyes, några år före utbrottet af den stora revolutionen, hade en gång i hans händer råkat ett bref, gkrifvet till hans syster, som då ännu var nästan barn. Brefvet var undertecknadt af en