Torsäkrade han mig, att bra många af hans kamrater delade denna åsigt, men att de af enskilda beräkningar, vanligen ekonomiska, nödgades qvarstanna vid regementet. Utan att angifva namnen, citerade han ganska många äldre officerare som i förtroligt samtal med honom beklagat sitt vite genus, isynnerhet att de ej lemnat denna bana, sedan de blifvit öfvertygade om dess andefattighet. Han försäkrade att missbelåtenheten var både stor och allmän, men att man ej derföre finge vänta att genast få höra den öppenhjertliga bekännelsen. Militärståndets esprit de Corps förbjöde sådant, att ej nämna klokheten, enär sqvallret härom lättligen skulle stänga avancementets väg. På det sättet blefvo emellertid alla lurade. Man narrade till och med sig sjelf, för att ej känna sig eller synas olycklig. Det var hemskt att höra honom och att tänka att fosterlandet offrat och ännu offrar millioner på denna militärståndets maskerad eller blindbocklek. Under dessa öppenhjertliga funderingar voro vi emedlertid framme vid farbroderns grind, och stodo kort derefter framför den lika godmodige som martialiska fördettingen. En vänlig nick och ett vänta litet hejdade oss, ty farbrodern — kaptenen — ville ej afbryta den landsknekt han spelade med några s. k. vänner och deribland 2:ne andra kaptener med afsked på fickan. Efter genomgången kortlek helsades vi emedlertid hjertligen välkomna. Punschglasens ansal ökades med två. Inbjudningen att deltaga i spelet afslogs af oss, oaktadt gästerna nästan mer än tillbörligt understödde värdens löst framkastade inbjudning, eller kanske rättare — hans pröfvande frestelse. Vi sågo på. Gifven gick ofta omkring. Punschen anlitades flitigt af de spelande. Tätt och ofta gjordes grannlån för att kunna hålla på korten. En beräknad, men uteblifven vinst åtföljdes af en svordom, hvars sjutal ökade så småningom sina decimaler. De begge gästande kaptenerna lånade och svuro oupphörligt. De hade tagit plats invid hvarandra. Det var ett par besynnerliga figurer, af militärståndet hade de endast qvar den fula sidan, förutom mustascherna. Den ene liten och tjock och den andra lång och smal, bragte de mig i erinring Wallanders tafla, föreställande 2 jesuiter i ett klädstånd. Af den unge löjtnanten. fick jag hviskningsvis erfara, att deras ekonomi var klen, att de ofta lånade, sällan betalade och snyltgästade hos hvem som helst. Hvardera egde en illa skött gård eller täppa. Den ene hade en ko, den andre en häst, men de begagnade hvarandras djur. Båda voro penningsnikna och, fastän ruinerade, omöjliga för en regelbunden verksamhet. Sådana menniskor syntes oss vara samhällets mest onyttiga och farliga beståndsdelar. De älska oredan uti samhället och prisa derför högt och högljudt regeringens våld, i hemligt hopp att det skall alstra motstånd och oreda. Den arbetsamma och fitiga älskar tvärtom ordning och lugn och har måttligt begär efter penningen; hans rikedom gagnar dessutom icke allenast honom sjelf, utan ock andra. Uti hans arbete ligger sålunda icke allenast den egna nyttan, utan ock en viss grad af allmännyttighet. Jag lemnade efter några timmar detta ställe, icke utan ett pinsamt intryck af det obehag jag kände öfver det sätt, hvarpå mången på landet tillbringar sin dag, att ej säga sin tid, samt öfver den låga grad af hyfsning, som militärståndet icke så sällan qvarlemnat hos individer, hvars ungdomstid och bättre menniska blifvit utnötta på exercisfältet under bemödande att lära sina medmenniskor en mängd, ofta ganska obehöfliga exercistempi. Vid bortfärden ensam, fästade jag mera uppmärksamhet vid den halfva eller otillräckliga ordning, som herrskade kring stallar och visthus, och i sammanhang härmed mycken förhoppning vid brorsonen. Utsigten från stället var bra vacker. Skada att utsigterna för stället icke voro det äfven. Ifrån denna afväg kom jag in på rätta vägen för min destivation. Jag ämnade mig till familjen L., hvars chef jag ville intressera för ett allmännyttigt företag och åt hvilken jag dessutom för ett år sedan gifvit löfte af mitt besök, det första mina vägar gingo i hans närhet, om ock några mil derifrån. Han och jag hade nemligen då första gången sammanträffat. Det var vid Romeo och Julias gemensamma graf uti en trädgård i Verona. Några flata, kantstötta marmorstycken bildade den öppna kistan, som nästan var öfvervuxen af diverse ogräs och saknade icke allenast grafsten eller inskription, utan till och med innehåll, betecknande menniskorester. I närmaste närhet rmllan TLA oo oo TP vm AR 1