Torsäkrade han mig, att bra många af hans
kamrater delade denna åsigt, men att de af
enskilda beräkningar, vanligen ekonomiska,
nödgades qvarstanna vid regementet. Utan att
angifva namnen, citerade han ganska många
äldre officerare som i förtroligt samtal med
honom beklagat sitt vite genus, isynnerhet
att de ej lemnat denna bana, sedan de blif-
vit öfvertygade om dess andefattighet. Han
försäkrade att missbelåtenheten var både
stor och allmän, men att man ej derföre
finge vänta att genast få höra den öppen-
hjertliga bekännelsen. Militärståndets esprit
de Corps förbjöde sådant, att ej nämna
klokheten, enär sqvallret härom lättligen
skulle stänga avancementets väg. På det
sättet blefvo emellertid alla lurade. Man
narrade till och med sig sjelf, för att ej
känna sig eller synas olycklig. Det var
hemskt att höra honom och att tänka att
fosterlandet offrat och ännu offrar millioner
på denna militärståndets maskerad eller
blindbocklek.
Under dessa öppenhjertliga funderingar
voro vi emedlertid framme vid farbroderns
grind, och stodo kort derefter framför den
lika godmodige som martialiska fördettin-
gen. En vänlig nick och ett vänta litet hej-
dade oss, ty farbrodern — kaptenen — ville
ej afbryta den landsknekt han spelade med
några s. k. vänner och deribland 2:ne andra
kaptener med afsked på fickan. Efter
genomgången kortlek helsades vi emedler-
tid hjertligen välkomna. Punschglasens an-
sal ökades med två. Inbjudningen att del-
taga i spelet afslogs af oss, oaktadt gästerna
nästan mer än tillbörligt understödde vär-
dens löst framkastade inbjudning, eller kan-
ske rättare — hans pröfvande frestelse.
Vi sågo på. Gifven gick ofta omkring.
Punschen anlitades flitigt af de spelande.
Tätt och ofta gjordes grannlån för att kunna
hålla på korten. En beräknad, men ute-
blifven vinst åtföljdes af en svordom, hvars
sjutal ökade så småningom sina decimaler.
De begge gästande kaptenerna lånade och
svuro oupphörligt. De hade tagit plats in-
vid hvarandra. Det var ett par besynner-
liga figurer, af militärståndet hade de endast
qvar den fula sidan, förutom mustascherna.
Den ene liten och tjock och den andra lång
och smal, bragte de mig i erinring Wallan-
ders tafla, föreställande 2 jesuiter i ett kläd-
stånd.
Af den unge löjtnanten. fick jag hvisk-
ningsvis erfara, att deras ekonomi var klen,
att de ofta lånade, sällan betalade och snylt-
gästade hos hvem som helst. Hvardera
egde en illa skött gård eller täppa. Den
ene hade en ko, den andre en häst, men
de begagnade hvarandras djur. Båda voro
penningsnikna och, fastän ruinerade, omöj-
liga för en regelbunden verksamhet. Så-
dana menniskor syntes oss vara samhällets
mest onyttiga och farliga beståndsdelar.
De älska oredan uti samhället och prisa
derför högt och högljudt regeringens våld,
i hemligt hopp att det skall alstra motstånd
och oreda. Den arbetsamma och fitiga äl-
skar tvärtom ordning och lugn och har mått-
ligt begär efter penningen; hans rikedom
gagnar dessutom icke allenast honom sjelf,
utan ock andra. Uti hans arbete ligger så-
lunda icke allenast den egna nyttan, utan
ock en viss grad af allmännyttighet.
Jag lemnade efter några timmar detta
ställe, icke utan ett pinsamt intryck af det
obehag jag kände öfver det sätt, hvarpå
mången på landet tillbringar sin dag, att ej
säga sin tid, samt öfver den låga grad af
hyfsning, som militärståndet icke så sällan
qvarlemnat hos individer, hvars ungdomstid
och bättre menniska blifvit utnötta på exer-
cisfältet under bemödande att lära sina med-
menniskor en mängd, ofta ganska obehöfliga
exercistempi.
Vid bortfärden ensam, fästade jag mera
uppmärksamhet vid den halfva eller otill-
räckliga ordning, som herrskade kring stal-
lar och visthus, och i sammanhang härmed
mycken förhoppning vid brorsonen. Utsig-
ten från stället var bra vacker. Skada att
utsigterna för stället icke voro det äfven.
Ifrån denna afväg kom jag in på rätta
vägen för min destivation. Jag ämnade mig
till familjen L., hvars chef jag ville intres-
sera för ett allmännyttigt företag och åt
hvilken jag dessutom för ett år sedan gif-
vit löfte af mitt besök, det första mina vägar
gingo i hans närhet, om ock några mil der-
ifrån. Han och jag hade nemligen då för-
sta gången sammanträffat. Det var vid Ro-
meo och Julias gemensamma graf uti en
trädgård i Verona. Några flata, kantstötta
marmorstycken bildade den öppna kistan,
som nästan var öfvervuxen af diverse ogräs
och saknade icke allenast grafsten eller in-
skription, utan till och med innehåll, beteck-
nande menniskorester. I närmaste närhet
rmllan TLA oo oo TP
vm AR 1