— Men hvad sade hans hona som ej såg honom återkomma? — Derom talar inte bibeln. — Och vidare? — Vidare steg Noach ur arken. — Det måtte ha varit orimligt smutsigt? — Solen hade ju torkat allt. — Men så var det väl ohelsosamt? — Du ser ju att det inte var så, emedan Noach lefde ännu tre hundra år efteråt. Det var då som Gud för att lugna menskligheten gaf den regnbågen till ett tecken af nåd och förbund. Derpå lät han alla djuren defilera förbi sig och välsignade dem samt delade ut dem på jorden och gaf dem hvar och en sin instinkt. — Jag skulle gerna velat sett dem defilera! — Då det sista hade kommit ut, stängde Noach arken. — Håll, sade skaparen, det här är inte nog, vi måste väl också ha fiskar? — Men det finnes ej en fick i arken, allsmäktige herre, hvar skulle jag väl ha packat in dem? — Nåväl, herr Noach, ni har haft vackert pöra, ändå, jag får väl börja om att göra fiskar igen Då hörde man en liten fin röst ett stycke derifrån och såg ett fiskhufvud, beväpnadt med tänder ända till gommen, sticka upp ur vattnet; Små flskarne lefva ännu! upprepade rösten skrattande. : Och genast derpå såg man en million hufvuden af olika form, färg och storlek uppsticka ur vattnet som sjöngo i chorus: Små fiskarne lefva ännu! — I förstone blef vår herre ord och blåste på vattnet så att det på sjöbottnen blef en uppståndelse, att man ej kunde känna igen sig. Från den tiden daterar sig den omständighe