— Men hvad sade hans hona som ej såg
honom återkomma?
— Derom talar inte bibeln.
— Och vidare?
— Vidare steg Noach ur arken.
— Det måtte ha varit orimligt smutsigt?
— Solen hade ju torkat allt.
— Men så var det väl ohelsosamt?
— Du ser ju att det inte var så, emedan
Noach lefde ännu tre hundra år efteråt. Det
var då som Gud för att lugna menskligheten
gaf den regnbågen till ett tecken af nåd och
förbund. Derpå lät han alla djuren defilera
förbi sig och välsignade dem samt delade ut
dem på jorden och gaf dem hvar och en sin
instinkt.
— Jag skulle gerna velat sett dem defilera!
— Då det sista hade kommit ut, stängde
Noach arken.
— Håll, sade skaparen, det här är inte nog,
vi måste väl också ha fiskar?
— Men det finnes ej en fick i arken, alls-
mäktige herre, hvar skulle jag väl ha packat
in dem?
— Nåväl, herr Noach, ni har haft vackert
pöra, ändå, jag får väl börja om att göra fiskar
igen
Då hörde man en liten fin röst ett stycke der-
ifrån och såg ett fiskhufvud, beväpnadt med
tänder ända till gommen, sticka upp ur vattnet;
Små flskarne lefva ännu!
upprepade rösten skrattande. : Och genast derpå
såg man en million hufvuden af olika form, färg
och storlek uppsticka ur vattnet som sjöngo i
chorus:
Små fiskarne lefva ännu!
— I förstone blef vår herre ord och blåste på
vattnet så att det på sjöbottnen blef en upp-
ståndelse, att man ej kunde känna igen sig.
Från den tiden daterar sig den omständighe-