ren svängde med sin käpp. Hästarna, plå-
gade af värmen, hade redan visat sig oro-
liga; skrämda af denna rörelse, gjorde de
ett snedsprång. Edvard drog åt sig tyg-
larna, men allt för häftigt; hästarne ströko
baklänges.
— Piska dem, Starenfelt! ropade Warren;
hyrkuskhästar äro bråkiga som advokater.
Enda sättet att få dem att gå beskedligt
är att bringa dem i galopp.
Edvard följde rådet; men hästarne blefvo
ursinniga, skakade sina hufvuden, stegrade
sig och lade derpå i väg med skenande
fart. Starenfelt försökte hålla in dem, men
tömmarna brusto.
Vid Berthas och Warrens rop ilade bad-
gästerna till stället; plötsligen gjorde de
skenande hästarna en häftig vändning
nedåt stranden och närmade sig blixtsnabbt
den punkt, der strandklipporna stupade
tvärbrant ned mot hafvet; de hade nästan
uppnått spetsen, då på denna en man vi-
sade sig, som hade uppstigit dit från den
motsatta sluttningen.
— Morbror! ropade Edvard och sträckte
ut armarna.
Kaptenen utstötte ett rop, störtade fram
och slog armarna om de ursinniga djurens
halsar, så att hans kropp blef hängande
och skymde utsigten för dem; men han
förmådde icke hejda deras fart, utan fördes
i denna ställning ända fram till bråddjupets
rand. Ett par förfärliga ögonblick sväfvade
han nästan öfver afgrunden; slutligen ströko
hästarne baklänges, ett af vagnsbjulen kros-