ren svängde med sin käpp. Hästarna, plågade af värmen, hade redan visat sig oroliga; skrämda af denna rörelse, gjorde de ett snedsprång. Edvard drog åt sig tyglarna, men allt för häftigt; hästarne ströko baklänges. — Piska dem, Starenfelt! ropade Warren; hyrkuskhästar äro bråkiga som advokater. Enda sättet att få dem att gå beskedligt är att bringa dem i galopp. Edvard följde rådet; men hästarne blefvo ursinniga, skakade sina hufvuden, stegrade sig och lade derpå i väg med skenande fart. Starenfelt försökte hålla in dem, men tömmarna brusto. Vid Berthas och Warrens rop ilade badgästerna till stället; plötsligen gjorde de skenande hästarna en häftig vändning nedåt stranden och närmade sig blixtsnabbt den punkt, der strandklipporna stupade tvärbrant ned mot hafvet; de hade nästan uppnått spetsen, då på denna en man visade sig, som hade uppstigit dit från den motsatta sluttningen. — Morbror! ropade Edvard och sträckte ut armarna. Kaptenen utstötte ett rop, störtade fram och slog armarna om de ursinniga djurens halsar, så att hans kropp blef hängande och skymde utsigten för dem; men han förmådde icke hejda deras fart, utan fördes i denna ställning ända fram till bråddjupets rand. Ett par förfärliga ögonblick sväfvade han nästan öfver afgrunden; slutligen ströko hästarne baklänges, ett af vagnsbjulen kros