redan om några minuter kände sig Baltazarini
utmattad genom det beständiga! parerandet af
banditernas stötar och hugg, redan insåg man
omöjligheten att längre försvara sitt lif; han
sände i sina tankår en afskedshelsning åt Ag-
nes och anbefällde sin själ och)sin hämud i
Guds hand.
Då hördes på bron närmare slottet hastiga
och taktmessiga steg, såsom af aoryckande
trupper. Baltazarinis domnande krafter och
sjunkna mod lifvades på nytt härlaf och med
högt halloh! uppmanade han vaktön till ökad
skyndsamhet. Denna hade af hans flyende fac-
kelbärare blifvit underrättad om anfalllet. Ban-
diterna utstötte förbannelser och svordomar der-
öfver att deras försåt misslyckades bch flydde
gnabbt öfver till Seinens motsatta strånd. Vak-
ten kom till platsen och omgaf frågande den
angripne, som så förunderligt lyckats afvärja
alla hugg, att han ej ens-var sårad; hans häst
deremot blödde ur.flera sår. Då hansade sitt
namn, helsade vakten honom med största sakt-
ning.
Hans trogna tjenare, som så tapperit bistått
sin herre i försvaret, låg liflös i sitt (blod på
bryggan.
Förbittringen öfver detta oförsynta anfall var
hos vakten allmän och gaf sig luft i Motfulla
ord och åtbörder, endast Baltazarini satle in-
genting derom, Han anhöll endast, att) hans
tjenare måtte bäras till en närboende lälkare,
för att undersökas om någon möjlighet igafs
för hans vederfående, och red med mörka Blic-
kar och ännu mörkare tankar in genom slojtts-
porten. Han ville genast se och tala med drött-
vingen, han ville iakttaga hvarje rörelse, hvarje
uttryck i hennes ansigte, för att få visshet iom
hvad han redan med fasa misstänkte.