väpnadt följe var då förtiden i Paris ganska behöflig, i anseende till den mängd af brott, som nattetid föröfvades på dess gator. Följande dagen finna vi i hotell de Rochambeau, som den gamle ädlingen af samma namn bebodde och förvaltade åt sin mynrdling, den sistnämda och mäster Baltazarini tillsammans framför klaveret. I samma rum sitter visserligen äfven frökens duenna, en gammal dame af vördnadsvärdt utseende; men denna har dragit sig tillbaka i en djup fönsterniseh och under sånglektionen lätt inslumrat. Sången har tystnat, läraren håller sin lärjunges späda hand i sin, hans ögon lysa klarare än vanligt; hennes äro deremot sänkta och hennes kinder glöda i purpurrodnad. — Agnes! tillhviskar han henne mildt, och som ett echo svarar hon ännu saktare tillbaka: — Joseph! Vi kunna låta förhänget falla öfver detta gemak? Man lär utan tvifvel väl hafva förstått både Baltazarini och fröken de Rochambeau! Till det yttre hade ingenting förändrat sig i violin-virtuozsens förhållande till drottningen; hon lät ännu alltjemnt, ja, oftare än förr kalla honom till sig, för att njuta förströelse af hans musik. Hofdamen, som tjenstgjorde hos henne, drog sig vid sådana tillfällen, på en vink af drottningen, alltid undan i ett rum bredvid, så att konstnären befanu sig allena med sin herrskarinna. Hofdamerna voro alla beredvilliga verktyg åt hennes vilja och vana vid en blind lydnad. Den, som närmare känner till Katharinas sednare lefoad, vet till hvilka ändamål hon begagnade dem emot sina egna söner, för att afhålla dessa ifrån regeringen! — Hvarför är ditt spel nu så kallt, Baltazarini? Det felas sjöl, glöd, känsla — man ser dina ögon, att du ej mer är så lifvad deraf,