väpnadt följe var då förtiden i Paris ganska
behöflig, i anseende till den mängd af brott,
som nattetid föröfvades på dess gator.
Följande dagen finna vi i hotell de Rocham-
beau, som den gamle ädlingen af samma namn
bebodde och förvaltade åt sin mynrdling, den
sistnämda och mäster Baltazarini tillsammans
framför klaveret. I samma rum sitter visserli-
gen äfven frökens duenna, en gammal dame af
vördnadsvärdt utseende; men denna har dragit
sig tillbaka i en djup fönsterniseh och under
sånglektionen lätt inslumrat.
Sången har tystnat, läraren håller sin lärjun-
ges späda hand i sin, hans ögon lysa klarare
än vanligt; hennes äro deremot sänkta och hen-
nes kinder glöda i purpurrodnad.
— Agnes! tillhviskar han henne mildt, och
som ett echo svarar hon ännu saktare till-
baka:
— Joseph!
Vi kunna låta förhänget falla öfver detta
gemak? Man lär utan tvifvel väl hafva förstått
både Baltazarini och fröken de Rochambeau!
Till det yttre hade ingenting förändrat sig i
violin-virtuozsens förhållande till drottningen;
hon lät ännu alltjemnt, ja, oftare än förr kalla
honom till sig, för att njuta förströelse af hans
musik. Hofdamen, som tjenstgjorde hos henne,
drog sig vid sådana tillfällen, på en vink af
drottningen, alltid undan i ett rum bredvid, så
att konstnären befanu sig allena med sin herr-
skarinna. Hofdamerna voro alla beredvilliga
verktyg åt hennes vilja och vana vid en blind
lydnad. Den, som närmare känner till Katha-
rinas sednare lefoad, vet till hvilka ändamål
hon begagnade dem emot sina egna söner, för
att afhålla dessa ifrån regeringen!
— Hvarför är ditt spel nu så kallt, Balta-
zarini? Det felas sjöl, glöd, känsla — man ser
dina ögon, att du ej mer är så lifvad deraf,