behag. Den blyghet, man kunde gerna säga
räddsta, som hon härvid ej förmådde undertrycka,
ökade, om möjligt, endast tjusningen af hennes
rörelser och det barnsligt oskuldsfulla i hennes
väsen. Hon stod bredvid ett klaver; en förnäm
man, som accompagnerat henne, satt framför
detsamma.
Tbland den tätt sammanträngda hopen af dar
mer och kavaljerer, hvilka dels sutto på långa
stoppade soffor, dels stodo, bemärktes ett slags
öfvertäckt turonsäte. Baldakinen var öfverdra-
gen med hvit sammet, hvarå gyllens liljor voro
stickade; ofvanför thronsätet såg man det stora
kuogliga franska vapnet i förening med hertig-
liga familjen Medicis.
Ett högväxt och vackert fruntimmer hade in-
tagit platsen under tronhimmeln. Hon bar en
klädning af röd sammet, likaledes öfversållad med
gyllene liljor; på den blottade halsen och de
bländande hvita armarna gnistrade tusen dia-
manter; på det mörka, rika båret bar hon ett
diadem, sammansatt af lika så dyrbara stenar.
Detta fruntimmer var den då 28-åriga
drottningen at Frankrike, Katharina af Medicis
Icke blott i stolt värdighet, utan äfven genom
sin beundransvärda fägring öfverträffade hon alla
de närvarande.
Äfven hennes stora och blixtrande ögon voro
fästade på den unga sångerskan, och på hennes
läppar låg ett mildt, vänligt leende.
Hon vinkade genom en behagfull rörelse den
unga flickan till sig, och, då denna med uppen-
bar ängslan trädt närmare, räckte hon henne
handen att kyssa och berömde med mycken för-
bindlighet hennes sång.
— Säg mig, fröken de Rochambeau, huru har
ni kunnat så fullkomligt utbilda era anlag att
ni i afton med ens lyckats försätta oss i denna
örtjusning? — frågade drottningen. — Ehuru
ag ;redanj: ett år räknat er bland mina hofda-