behag. Den blyghet, man kunde gerna säga räddsta, som hon härvid ej förmådde undertrycka, ökade, om möjligt, endast tjusningen af hennes rörelser och det barnsligt oskuldsfulla i hennes väsen. Hon stod bredvid ett klaver; en förnäm man, som accompagnerat henne, satt framför detsamma. Tbland den tätt sammanträngda hopen af dar mer och kavaljerer, hvilka dels sutto på långa stoppade soffor, dels stodo, bemärktes ett slags öfvertäckt turonsäte. Baldakinen var öfverdragen med hvit sammet, hvarå gyllens liljor voro stickade; ofvanför thronsätet såg man det stora kuogliga franska vapnet i förening med hertigliga familjen Medicis. Ett högväxt och vackert fruntimmer hade intagit platsen under tronhimmeln. Hon bar en klädning af röd sammet, likaledes öfversållad med gyllene liljor; på den blottade halsen och de bländande hvita armarna gnistrade tusen diamanter; på det mörka, rika båret bar hon ett diadem, sammansatt af lika så dyrbara stenar. Detta fruntimmer var den då 28-åriga drottningen at Frankrike, Katharina af Medicis Icke blott i stolt värdighet, utan äfven genom sin beundransvärda fägring öfverträffade hon alla de närvarande. Äfven hennes stora och blixtrande ögon voro fästade på den unga sångerskan, och på hennes läppar låg ett mildt, vänligt leende. Hon vinkade genom en behagfull rörelse den unga flickan till sig, och, då denna med uppenbar ängslan trädt närmare, räckte hon henne handen att kyssa och berömde med mycken förbindlighet hennes sång. — Säg mig, fröken de Rochambeau, huru har ni kunnat så fullkomligt utbilda era anlag att ni i afton med ens lyckats försätta oss i denna örtjusning? — frågade drottningen. — Ehuru ag ;redanj: ett år räknat er bland mina hofda