London lI072.. otlatsobugatuoner lh. Bomull 29.
Bref från svenska nerdpols-
expeditionen 1865,
Det i gårdagsnumret af denna tidning om-
nämnda brefvet från en af de i Nordpolsexpe-
ditionen deltagande vetenskapsmännen till Göte-
borgs Handelstidving är af så mycket intresse,
att vi tro oss bereda våra läsare ett nöje genom
dess meddelande. Brefvet, dateradt ångfartyget
Sophie under färd vid Lofuddens öar den 15
juli 1868, lyder med uteslutande af ingressen
som följer:
Första ändamålet för vår färd har naturligtvis
varit att så bastigt som möjligt förflytta 088 upp
till de arktiska trakterna, der våra arbeten och
undersökningar skola börja, och följden häraf har
naturligtvis äfven blifvit den, att under största de-
len af färden vi ej sett annat än himmel och baf,
Och härom kan man ej skrifva mycket.
Visserligen kunde jag anförtro åtskilligt om mer
eller mindre lyckade strider mot sjösjukans hemska
demon, om rullande dynsingar, om motvind och mu-
lea himmel, omvexlande med gynnande briser och
strålande solsken m. m. dylikt, msn detta kan knap-
past för någon annan än oas sjelfra hafva något
annat än t. 0. rm. blott ett stundens flygtiga intresae.
Må det vara nog att säga, att om vår färd ej varit
synnerligen gynnad af medvind, så måste vi å andra
sidan med tacksamhet erkänna, att till långt häf-
tigare dans kunde vår rullande och slingrande
aSophies hafva uppbjudit oss, om Nordsjöns dans-
golf varit mera ojemnt och om Aeolus trakterat
083 md starkare stötar i sin ba up. Blottett dygn
voro Ågirs döttrar med ganska väl hvitpudrade
lockar nog näsavisa att hoppa upp på vårt däck och
der lekfullt tumla om med allt, g2om de kunde sätta
i rörelse, men sanvingen att säga, var detta ej myc-
ket, ty allt godset var väl fastsurradt och flertalet
af herrar naturforskare eintogo en horigsontel ställ-
nings i sina hytter.
Kort sagdt, öfver väder och vind bafva vi ej skäl
att föra någon obillig klagan, och detta så mycket
mindre som vi kunna tillägga: allt godt ombord.
Det hela är så väl anordnadt, att trefnaden ocb, så
långt utrymmet meduifver, beqvämlighet öfverallt
gör sig gällande. För kroppens behof sörjer vår
anammar, churu iklädd eo löjtnants skepnad, med
pamma omtorg som den bästa husmoder, och ande-
lig spå erbjudes i riklig mängd af det ej obetyd-
liga biblioteket, i hvilket enhvar kan efter sin gmak
välja allvarlig, veteoskaplig eller lättare själaföda.
Lägg härtill ett godt och gladt kamratlif ombord,
muntra infall och lustiga historier, musik på vår
lilla orgel och bleckpipa, blandadt med allvarligare
öfverlåggningar och samtal om föregående färder
samt planer för den närvarande, så torde man lätt
kunna inne, att t. o. m. dagar, hvilka i dagboken
blott betecknas med orden sintet annat än bimmel
och vattena eller sintet märkvärdigte, ej med skäl
kunna betraktar såsom tråkiga, n.b. om ej sjösjuka
trots doktorns engelska patenterade piller visar sig
i fullt utbildad gestalt eller såsom mer eller mindre
lyckligt cacherade ehippodromers. T. 0. m. Apollo
sjelf har ej underlåtit att låta lyran ljuda ombord,
och detta på ett ganska muntert sätt, vid gårda-
gens middag, då med anledning afpolcirkelns pas-
serande de gamla aisbjörnarnes trakterades af de
arktiska parvenyerna. Huru gladare, huru högtid-
ligare skulle den dock ej klingat, om vi uppnått
den cirkelns medelpunkt!
Till aforotten under förden höra äfven de till-
fällen, då Jand visst sig, och vanligen har landet
då varit af sådan beskaffenhet, att det äfven utan
detta nyhetens behag kunnat ådraga sig en välför-
tjent uppmärksamhet. Med skäl kan man säga,
att den norska kustens skönhet eller rättare im-
posanta storhet framstått i jamnt crescendo. ju län-
gre upp vi kommit. Lindesnzes öfverträffas i ej
obetydlig grad af klippöarne och fjällen kring Sog-
nefjordens myuning, men dessa fördunklades i sin
tur af de taggiga och snöfläckiga fjällkammar, som
visade sig längs hela infarten till Asalesund och
kring denna stad. Och sedan komma Nordlandens
väldiga kustfjäll med sina storartade glacierer samt
fantastiskt formade klippöar, för att i gin tur be-
segras af Lofuddens taggiga klippor, mellan hvilka
vi just nu makligt framglida på den stilla hafsytan,
under det att afundsjuka moln blott stundtals låta
de högsta spetsarne af dessa atänder af en gigan-
tisk hajx (såsom L. v. Buch kallar denna ögrupp)
framtitta öfver eller mellan töckenmassorna.
Ej mindre ådraga sig företeelserna inom djur-
verlden de resandes uppmärksamhet, och med glädje
helsas den tretåiga måsen, lunnefogeln med sin höga,
plattryckta näbb, stormfogeln med sin sväfvande
flygt m. H. sårom den arktiska zonens härolder el-
ler förposter mot sydligare nejder. Och skallar ro-
pet: en hval, skynda alla nyfikna upp på däck för
att skåda den vattenstråle, som han sprutar upp
mot skyn, innan han låter sin gvarta, kolossala
rygg hvälfva upp öfver hafgytan. Man tänke sig
då den uppståndelse, som ropet: fem hvalfiskar.
i går morgse väckte — och än mer när verklig-
heten öfverträffade utsagou. Talrika skrikande må-
sar betecknade den väg, som någon sillstim van-
drade i hafvet, och här tumlade sig om hvarandra