London lI072.. otlatsobugatuoner lh. Bomull 29. Bref från svenska nerdpolsexpeditionen 1865, Det i gårdagsnumret af denna tidning omnämnda brefvet från en af de i Nordpolsexpeditionen deltagande vetenskapsmännen till Göteborgs Handelstidving är af så mycket intresse, att vi tro oss bereda våra läsare ett nöje genom dess meddelande. Brefvet, dateradt ångfartyget Sophie under färd vid Lofuddens öar den 15 juli 1868, lyder med uteslutande af ingressen som följer: Första ändamålet för vår färd har naturligtvis varit att så bastigt som möjligt förflytta 088 upp till de arktiska trakterna, der våra arbeten och undersökningar skola börja, och följden häraf har naturligtvis äfven blifvit den, att under största delen af färden vi ej sett annat än himmel och baf, Och härom kan man ej skrifva mycket. Visserligen kunde jag anförtro åtskilligt om mer eller mindre lyckade strider mot sjösjukans hemska demon, om rullande dynsingar, om motvind och mulea himmel, omvexlande med gynnande briser och strålande solsken m. m. dylikt, msn detta kan knappast för någon annan än oas sjelfra hafva något annat än t. 0. rm. blott ett stundens flygtiga intresae. Må det vara nog att säga, att om vår färd ej varit synnerligen gynnad af medvind, så måste vi å andra sidan med tacksamhet erkänna, att till långt häftigare dans kunde vår rullande och slingrande aSophies hafva uppbjudit oss, om Nordsjöns dansgolf varit mera ojemnt och om Aeolus trakterat 083 md starkare stötar i sin ba up. Blottett dygn voro Ågirs döttrar med ganska väl hvitpudrade lockar nog näsavisa att hoppa upp på vårt däck och der lekfullt tumla om med allt, g2om de kunde sätta i rörelse, men sanvingen att säga, var detta ej mycket, ty allt godset var väl fastsurradt och flertalet af herrar naturforskare eintogo en horigsontel ställnings i sina hytter. Kort sagdt, öfver väder och vind bafva vi ej skäl att föra någon obillig klagan, och detta så mycket mindre som vi kunna tillägga: allt godt ombord. Det hela är så väl anordnadt, att trefnaden ocb, så långt utrymmet meduifver, beqvämlighet öfverallt gör sig gällande. För kroppens behof sörjer vår anammar, churu iklädd eo löjtnants skepnad, med pamma omtorg som den bästa husmoder, och andelig spå erbjudes i riklig mängd af det ej obetydliga biblioteket, i hvilket enhvar kan efter sin gmak välja allvarlig, veteoskaplig eller lättare själaföda. Lägg härtill ett godt och gladt kamratlif ombord, muntra infall och lustiga historier, musik på vår lilla orgel och bleckpipa, blandadt med allvarligare öfverlåggningar och samtal om föregående färder samt planer för den närvarande, så torde man lätt kunna inne, att t. o. m. dagar, hvilka i dagboken blott betecknas med orden sintet annat än bimmel och vattena eller sintet märkvärdigte, ej med skäl kunna betraktar såsom tråkiga, n.b. om ej sjösjuka trots doktorns engelska patenterade piller visar sig i fullt utbildad gestalt eller såsom mer eller mindre lyckligt cacherade ehippodromers. T. 0. m. Apollo sjelf har ej underlåtit att låta lyran ljuda ombord, och detta på ett ganska muntert sätt, vid gårdagens middag, då med anledning afpolcirkelns passerande de gamla aisbjörnarnes trakterades af de arktiska parvenyerna. Huru gladare, huru högtidligare skulle den dock ej klingat, om vi uppnått den cirkelns medelpunkt! Till aforotten under förden höra äfven de tillfällen, då Jand visst sig, och vanligen har landet då varit af sådan beskaffenhet, att det äfven utan detta nyhetens behag kunnat ådraga sig en välförtjent uppmärksamhet. Med skäl kan man säga, att den norska kustens skönhet eller rättare imposanta storhet framstått i jamnt crescendo. ju längre upp vi kommit. Lindesnzes öfverträffas i ej obetydlig grad af klippöarne och fjällen kring Sognefjordens myuning, men dessa fördunklades i sin tur af de taggiga och snöfläckiga fjällkammar, som visade sig längs hela infarten till Asalesund och kring denna stad. Och sedan komma Nordlandens väldiga kustfjäll med sina storartade glacierer samt fantastiskt formade klippöar, för att i gin tur besegras af Lofuddens taggiga klippor, mellan hvilka vi just nu makligt framglida på den stilla hafsytan, under det att afundsjuka moln blott stundtals låta de högsta spetsarne af dessa atänder af en gigantisk hajx (såsom L. v. Buch kallar denna ögrupp) framtitta öfver eller mellan töckenmassorna. Ej mindre ådraga sig företeelserna inom djurverlden de resandes uppmärksamhet, och med glädje helsas den tretåiga måsen, lunnefogeln med sin höga, plattryckta näbb, stormfogeln med sin sväfvande flygt m. H. sårom den arktiska zonens härolder eller förposter mot sydligare nejder. Och skallar ropet: en hval, skynda alla nyfikna upp på däck för att skåda den vattenstråle, som han sprutar upp mot skyn, innan han låter sin gvarta, kolossala rygg hvälfva upp öfver hafgytan. Man tänke sig då den uppståndelse, som ropet: fem hvalfiskar. i går morgse väckte — och än mer när verkligheten öfverträffade utsagou. Talrika skrikande måsar betecknade den väg, som någon sillstim vandrade i hafvet, och här tumlade sig om hvarandra