— Det är du som är orsaken till allt det här, hviskade jag till Anna. — Så mycket bättre, svarade hon skrattande. Nu hoppas jag att du skall låta bli att jaga mera. Hon misstog sig; jag jagade flera gånger i hopp att återvinna mitt rykte, men jag kunde aldrig fatta bössan utan att uppväcka mina vänners löje, och det villebråd jag hemförde blef alltid ansedt för apokryfiskt. I stället för att få hull och färg, såsom jag hade tänkt, blef jag allt mera blek och mager. Detta märkte jag en morgon då jag knöt min halsduk, och jag beslöt att genast återvända till Stockholm; men jag behöfde en förevändning för att förkorta den tid jag lofvat skänka mina vänner. Jag sökte, men fann ingen. Emellertid började jag allt som oftast tala om vigtiga affärer, som kunde återkalla mig endera dagen, men man ville icke förstå mig. Allt hvad jag vann med att tala om min afresa var att göra den boja ännu tyngre, som jag ville bryta. Jag kunde icke mera taga ettsteg utan att Anna följde eller ville följa mig. Vi hade ju så kort tid att vara tillsammans! För att undslippa detta tyranni, det förhatligaste af alla, måste jag hitta på tusen utvägar, och ibland kunde jag icke låta bli att mot min vilja låta mitt dagliga lynne sticka fram. Om jag föreslog min vän att göra en promenad, att röka en cigarr i fria luften, att taga en liten ridt, så var det systern som antog. Om jag talade, så upprepade hon mina ord med den tonen som jag förut nämnt; om jag teg, så tog hon på sig en sorgsen min och ville med all gevalt öfvertyga mig om-att jag var sjuk. Och under denna dagliga skärseld måste jag alltid hafva leendet på läpparna för att icke visa mig otacksam för denna öfverdrifna hjertlighet.