— Det är du som är orsaken till allt det
här, hviskade jag till Anna.
— Så mycket bättre, svarade hon skrattande.
Nu hoppas jag att du skall låta bli att jaga
mera.
Hon misstog sig; jag jagade flera gånger i
hopp att återvinna mitt rykte, men jag kunde
aldrig fatta bössan utan att uppväcka mina
vänners löje, och det villebråd jag hemförde
blef alltid ansedt för apokryfiskt.
I stället för att få hull och färg, såsom jag
hade tänkt, blef jag allt mera blek och mager.
Detta märkte jag en morgon då jag knöt min
halsduk, och jag beslöt att genast återvända
till Stockholm; men jag behöfde en förevänd-
ning för att förkorta den tid jag lofvat skänka
mina vänner. Jag sökte, men fann ingen. Emel-
lertid började jag allt som oftast tala om vig-
tiga affärer, som kunde återkalla mig endera
dagen, men man ville icke förstå mig. Allt
hvad jag vann med att tala om min afresa var
att göra den boja ännu tyngre, som jag ville
bryta. Jag kunde icke mera taga ettsteg utan
att Anna följde eller ville följa mig. Vi hade
ju så kort tid att vara tillsammans! För att
undslippa detta tyranni, det förhatligaste af
alla, måste jag hitta på tusen utvägar, och
ibland kunde jag icke låta bli att mot min vilja
låta mitt dagliga lynne sticka fram.
Om jag föreslog min vän att göra en prome-
nad, att röka en cigarr i fria luften, att taga
en liten ridt, så var det systern som antog.
Om jag talade, så upprepade hon mina ord med
den tonen som jag förut nämnt; om jag teg,
så tog hon på sig en sorgsen min och ville
med all gevalt öfvertyga mig om-att jag var
sjuk. Och under denna dagliga skärseld måste
jag alltid hafva leendet på läpparna för att
icke visa mig otacksam för denna öfverdrifna
hjertlighet.