SMÅ SKIZZER. Af RALTE BRITTAK. KÄRLEKEN PÅ LANDET. (Svenskt original.) (Forts. fr. föreg. n:r,) Jag lade mig den qvällen mera missnöjd än qvällen förut, ty jag skulle rest dagen derpå, om jag icke hade haft den oförsigtigheten att ha lofvat min vän att stanna hos honom en liten tid. Ingenting kunde mildra min bittra ånger öfver att någosin hafva lemnat Stockholm, icke ens de små indiskreta ljuden från rummet bredvid, man gick, man hostade, man flyttade möblerna: jag hörde ingenting derat, eller rättare, alla dessa små qvinliga manövrer tjenade endast till att låta mig ännu mera känna tyngden af min boja. Dagen derpå skulle man företaga en utfärd, och jag hoppadas deraf någon förströelse; jag får åtminstone, tänkte jag, andas litet luft, betrakta naturen, njuta en smula af denna frihet som jag drömde mig. Bedröfiiga hopp! Jag väntades af pröfoirgar, som jag icke skulle vilja tillönska min värsta fiende. Vi stego upp i en liten vagn med öfvertäckt baksäte; detta var förbehållet åt Anna och mig. Brodern och hushållerskan sutto på framsätet. Från min plats såg jag endast hästens öron och en liten bit af landsvägen; jag hade icke ens den trösten att få röka, ty Anna afskydde tohaksrök. Det var genast förbi med mitt goda ynpe. Jag svarade blott enstafvigt på min grannes tallösa frågor. Hon syntes i början förvånad, derefter orolig och frågade mig om jag var sjuk. Jag hade den största möda i verlden att lugna henne, för att undgå denna nya förföl