RARE RARE RAR ROK KERREREREEREREROEOEROEEREOEREROEOEO SOEEREOEEEEEOOKRRRERRORERRNR
Honstutställningen.
VI
Sedan vi nu tagit en hastig öfverblich
öfver de svenska konstverken på utställ
ningen, återstår att se hvad som gjort den-
na utställning Skandinavisk, d. v. s. taflorna
som hitsändts från de öfriga nordiska län-
derna; och börja vi naturligen med Norge
Hr Arbo; som på expositionen 1866 med
sin Valkyria väckte en viss uppmärksam-
het, har i år skickat hit en qvinnobild,
halffigur i sittande ställning, den han kal-
lat Ingeborg. Har konstnären med denna
tafla velat visa oss bilden af den Ingeborg,
Frithiofs brud, som Tegnör besjungit, så är
vår mening, att han alldeles misslyckats;
har han deremot velat visa oss en af de
många gullhåriga jäntor med namnet In-
geborg, som utan tvifvel sucka i Norge och
ha en hjertevän, som de sitta och drömma
om, så ha vi ingenting annat att säga der-
om, än att vi i hr Arbos Ingeborg råkat
en hvardagsmenniska mer på vår väg, en
frodig och ganska täck tös, hvars syster,
som visade sig på expositionen i Paris för-
ra året, vi dock tyckte mera om. — Episod
från 30-åriga kriget, af samma hand, är
icke illa tänkt, men konstnären har gömt
sin tanke i för mycket svart färg. Den ena
hästen är dessutom alldeles misstecknad.
I hr Bergsliens tafla: jägare på hemvägen,
ha vi gjort en särdeles angenäm bekantskap,
intressant i Sig sjelf, men ännu mer genom de
löften för framtiden som den innebär, Vac-
ker gruppering, korrekt teckning, fin, om
än något torr, färg äro förtjenster, som pry-
da denna enkla, men innehållsrika tafla.
Fru M. Dietrickson har exponerat två taf-
lor, af hvilka den ena: Den öfvergifna, är
en svag behandling af en icke originel id.
Den långa, smala och osköna qvinnan har
ingenting som tilltalar, ingenting som ens
talar om hvad hon är eller hvarigenom vi
kunde få ett begrepp om hennes lifs histo-
ria; snarare tror man henne vara mer i
behof af det medlidande, som tillfredsstäl-
les genom ett godt mål i köket, än af det,
som kan, om ock blott i ringaste mån, lät-
ta en af lifvets tyngsta bördor. Den andra
taflan: barnet som fångar röken, är bättre teck-
nad, men koloriten lemnar mycket öfrigt
att önska.
Icke blott bland Norges, utan äfven bland
nordens, figurmålare intager hr V. S:t Lerche
ett af de främsta rummen, och äro hans
taflor, isynnerhet de båda kyrko-interiörerna,
bland de bästa af hvad denna utställning
har att uppvisa. .
Undervisningen, af fru J: Möller, är en af
dessa taflor, framför hvilka, ehuru icke illa
målade, man känner ett högst obehagligt
intryck, emedan de tala ett språk som ingen
förstår. I denna tafla är iden — hvilken,
inom parentes sagdt, för längesedan öfver-
sått till publikegendom i målarnes fria
republik — framställd så bakfram, att man
tror meningen vara motsatsen emot hvad
målarinnan menat.
Hr Eckersbergs Högfjellsparti, hvilken tafla
senom sina väldiga dimensioner och sitt
sranna färgspel uppträder med stora anspråk,
ar dock ej på vår konstälskande publik,
vad man kallar, slagit an. Motivet är
ock, enligt vår mening, alltför litet intres-
sant, för att framställas i så stor skala.
Vi frukta att i hela Norden ej finnas många
räggar, som tåla vid att bära denna kolos-
ala målning.
Tre små taflor ha blifvit hitsända af hr
7ude, bland hvilka dock ingen värdigt mot-
varar det stora konstnärsnamn de repre-
entera.
Den stjerna, som bland landskapen på
lenna utställning lyser klarast och verkligt
lart, är hr Munthes af 088 förut omnämnda
interlandskap, hviket genom sin rena silfver-
- -. N a sÅ-v : 8
PE FRIIS. I I BETSY Vv ÖAFGPA M
1 LA sä Ar