j der för att smaka på hans vara. God var dep
min öfverste, det berömmet förtjenar den! Vi
läto det icke heller stanna vid att smaka en gång
— Nåväl, derefter borde du hafva vändt om hen
igen.
— Ja, men kemraten släppte mig inte på två
dagar, och derefter så ban att han skulle göra en
tur till Lille. Jag erbjöd mig att följa honom till
Norra bangården. Der försågo vi 0838 ytterligare
innan tåget skuile gå, och så bad han mig att jag
skulle följa med till Montmorency-stationen. Och
Rå stego vi i. Det pep och vi fördes bort under
en vaggning, som lJullade oss i sömn, och vi vak-
nade icke förr, än vi voro framme i Lille. (Skratt.)
Jag visste icke hvar jag var. Jag frågade konduk-
tören: Montmorency, min goda vän? Han skrattade
och sa åt mig att betala min plats. Min kamrat
var lika förvånad som jag, men han hade lyckligt-
vis pengar och betalade för mig. Utan detta skulle
man hafva fört mig till fästningen i Lille, hvarifrån
man med gendarmer skulle hafva fört mig tillbaka
till mitt regemente.
— Man hade dermed gjort dig en tjenst och du
hade icke då stått anklagad för rymning. Du
var således nu i Lille. Hvad gjorde du under ditt
vistande der i staden?
— Min vän, gammal soldat som jag, visste att
jag icke hade längre tid att förslösa, än just sex
dagar. Han sade derför till mig: Jag skall pu ut-
rätta mina affärer och du kan följa med mig-. Som
han hade många vinhandlare att besöka, följde jag
med honom öfverallt och vi smakade då på kang
varor. Vi hade alldeles utmärkt roligt.
— Ja, och under dender roligheten, som man
nog kan förstå hvad den var af för beskaffenhet,
bar du, efter hvad du säger, tappat din M:cxiko-
medalj, under det att din kompanichef tror att du
har pantsatt den någonstädes. .
— Nej, min öfverste, det var genom en tillfällig-
het, som medaljen tappades.
— Ja, att du haft nog af tillfälligheter, det 1e
vi nog.
— Det är icke allt, min öfverste, nu kommer
det värsta af bistorien: Om morgonen på den sjet-
te dagen af nådefristen tog min vän mig med sig
för att äta frukost hos en af hans kunder, der vi
drucko flera stop vin, och förde mig sedan in i en
jernbanvagn, på det att jag skulle komma till Pa-
ris på qvällen. Under vägen gjorde jag bekant-
skap med en soldat, Bom var på väg till sitt re-
gemente, som låg i garnison i en af fästningarna
der: Han hittade naturligtvis icke det; jag tillbjöd
mig att följa bonom, och då vi skiljdes betalade
han, såsom rätt och billigt var, afskedsskålen.
— Men du kom ju tillbaka först på sjunde dagen.
— Det hade blifvit sent. För att hinna fram
till mitt regemente före tapto på den sjette dagen, be-
slöt jag mig för att gå en ginväg. Jorden var betäckt
med 2nö och is, och det var allt utom trefligt. Fram
måste jag. Under det att jag med hastiga voltiger-
iteg eprang framåt, med ögonen fästade på det be-
römda tornet, som tycktes aflägsna sig i samma
örhållande som jag avancerade, kände jag mig
plötsligt kastad öfverända i ett dike, fylldt med
mö och is. Jag hade druckit litet grand. — Jag
unde icke komma upp ur det förb. hål, i hvilket
ag fallit. — Då jag icke kunde komma på det
dara igen, var jag nödsakad att lugna mig i löp-
rafven, och jag somnade så tungt in der, att jag
cke vaknade förrän andra morgonen mycket ru-
kig. Jag värmde upp mig så godt jag kunde och
af mig af till mitt regemente. Det var för sent.
i hade redan gått löst på den sjunde dagen och
ån sände mig till förhörssalen.
— Det var natten mellan den 29:de och 30:de
ecember?
Den natten var det 5 å 6 grader kallt. Det
kulle hafva kunnat hända, att du frusit ibjel.
— Ja, men Gud är det så — Men hvad står jag
är och pratar. Huru många grader kallt det var.
et vet jag icke, men jag vet, att det icke var
lidt. Mitt hufvud låg förvaradt i min segerhufva,
om hade frusit fast vid ena dikeskanten.
De afhörda vittnena voro alla militärer. De för-
larade, att deras kamrat Richer var en god sol-
at, men kanske litet för — törstig.
Richer medgaf sitt fel, lofvade bättring och åbe-
pade sig på sina goda afsigter. Krigsrätten fri-
inde den gamle soldaten.