— Ahl jag vet icke hvad som här har för-
siggått, återtog Marcel med alltmera ökad ifver;
jag känner icke de bedröfliga tvister, som jag
antager ha egt rum, och hvilka föranledt det
oförnuftiga steg som tagits; men kvad jag der-
emot vet, det är att dessa två qvinnor äro min
syster och min mor.
Härvid omfamnade han på en gång Ernestine
och Gabriella samt fortfor:
— Ni har sjelf sagt, amiral, att en verklig
mor och en verklig syster icke skulle kunna
bemöta mig med mera ömhet och öfverseende
än baronessan och Gabriella, och jag förklarar
inför Gud att ingen makt i verlden skall förmå
skilja mig från dem!
— Marcel, jag besvär er, tig! afbröt honom
fru de Rostang läggande sin hand på den unge
mannens mun.
Men ur amiralens öga hade icgen blixt af
vrede framskjutit.
l — Låt honom tala, min fru, sade han helt
ugnot.
Han trädde fram till sin son och räckte honom
handen.
— Bray Marcel, yttrade han, du har hjerta
du, miu 80n... jag är nöjd med dig.
— De behöfra således icke resa härifrån?
återtog den unge mannen med ångest.
Baronen syntes tveka. Slutligen sade han med
dof stämma.
— Må de stanna qvar... om det är deras
Önskan.
De båda qvinnorna sammanslogo sina händer
och kunde straxt icke uttala ett enda ord.
— Ack! tack, min far! utbrast Marcel, i det
han slöt amiralen till sitt bröst; men det är
nödvändigt att allas lycka blir fullständig, och
detta giftermål...
Ernestine och Gabriella bäfvade; amiralen
fixerade baronessan.