men UNGDOMSSYNDERNA, AV EMILE SOUVESTRE. Öfversättning af P. Edvin Stenfelt. (Forts. fr. föreg. n:r.) Konstapeln hade öfverväldigats af gråt, och han kunde nu icke mera uttala ett enda tydligt ord. Amiralen fattade hans hand och hviskade: — Mod! Derefter vände han sig bort, för att dölja sin egen rörelse. Nästan i samma ögonblick kom någon in och anmälde att hr Bouvard bad att få tala med honom angående en affär af högsta vigt. Duret lemnade rummet på samma gång notarien infördes i detsamma. Hr Bouvard hade tagit på sig en beslutsam min; det syntes att han föresatt sig att våga det yttersta. Man hade underrättat honom om att baronessan och hennes dotter afrest från slottet till följd af en tvist, som egt rum mellan dem och amiralen, och hvad han redan hade sig bekant, lemnade honom intet tvifvel öfrigt angående ämnet för denna tvist. Naturligtvis hade det varit fråga om hans3 giftermålsanbud: modren hade stått på hans sida och likaså dottren: men baronen, som gynnade hr de Ramidre, hade på det bestämdaste satt sig emot de båda damernas önskan. THäraf hade en dispyt uppkommit, hvilken genom den gamla sjöofficerens väl kända häftighet ledt till en brytning. Bouvard ansåg att han hvarken kunde eller borde fegt öfvergifva sin egen sak, och att det tillkom baronessan, Gabriella och honom sjelf att förena sina krafter, för att till hvad pris som helst få affären på önskligt sätt uppgjord. Också infann han sig nu hos amiralen, fullt be