men
UNGDOMSSYNDERNA,
AV
EMILE SOUVESTRE.
Öfversättning af P. Edvin Stenfelt.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
Konstapeln hade öfverväldigats af gråt, och
han kunde nu icke mera uttala ett enda tydligt
ord. Amiralen fattade hans hand och hviskade:
— Mod!
Derefter vände han sig bort, för att dölja sin
egen rörelse.
Nästan i samma ögonblick kom någon in och
anmälde att hr Bouvard bad att få tala med
honom angående en affär af högsta vigt.
Duret lemnade rummet på samma gång no-
tarien infördes i detsamma.
Hr Bouvard hade tagit på sig en beslutsam
min; det syntes att han föresatt sig att våga
det yttersta.
Man hade underrättat honom om att barones-
san och hennes dotter afrest från slottet till
följd af en tvist, som egt rum mellan dem och
amiralen, och hvad han redan hade sig bekant,
lemnade honom intet tvifvel öfrigt angående äm-
net för denna tvist. Naturligtvis hade det va-
rit fråga om hans3 giftermålsanbud: modren hade
stått på hans sida och likaså dottren: men ba-
ronen, som gynnade hr de Ramidre, hade på
det bestämdaste satt sig emot de båda damer-
nas önskan. THäraf hade en dispyt uppkommit,
hvilken genom den gamla sjöofficerens väl kända
häftighet ledt till en brytning.
Bouvard ansåg att han hvarken kunde eller
borde fegt öfvergifva sin egen sak, och att det
tillkom baronessan, Gabriella och honom sjelf
att förena sina krafter, för att till hvad pris
som helst få affären på önskligt sätt uppgjord.
Också infann han sig nu hos amiralen, fullt be-