efter dem! Men det går ändå i de flesta fall så, att de i stället få smörja kråset på vär begrafning ... Idel lögn och hyckleri! — Det är hvad jag alltid har sagt... ända till nu, anmärkte Duret tankfull. Amiralen hade emellertid brutit förseglingen. Han vek upp brefvet och läste: Georg. Jag har grymt förorättat er, men Gud har icke heller straffat mig mindre grymt. Jag har genom femton långa år, under hvilka jag varit öfvergifven, utblottad, föraktad, försonat ett ögonblicks fel. Dock knotar jag icke; jag har nöjd underkastat mig Guds vilja. Emellertid nalkas nu min pröfvotid sitt slut. Läkaren har sagt mig att mina timmar äro räknade, och jag har måst hemta krafter flera gånger för att skrifva dessa få rader... Och likväl vill jag icke dö, utan att ännu en gång ha kastat mig till era fötter, Georg, och utan att ha bedt er om förlåtelse och tackat er. Ack! om ej ni sjelf hade varit så länge borta och glömt mig, skulle jag förblifvit värdig er ömhet. Tänk på det förflutna, och det skall bli er lättare att ha miskund med mig. Men, vare sig ni förlåter den olyckliga, som nu står vid grafvens dörr, eller icke, Georg, tackar hon er och välsignar er för det goda, ni bevisat henne. eGeorg, jag ser numera knappast det papper, hvarpå jag skrifver ... min hand vägrar att längre lyda min vilja... Georg ännu en bön, den sista...jag lemnar efter mig ett barn. .. Här slutade brefvet; men nedanför voro fölJjande ord, skritna af en annan person, tillagda: Er hustru hann ej fullborda sin skrifvelse; hon måste börja ett annat arbete, dödskampen,